Papo hapo!
Strömmen är äntligen tillbaka, efter 4 dagars avbrott. Men vi har inte legat på latsidan, tvärtom har det varit hektiska dagar på akuten i veckan och ambulansen har inte stått stilla många minuter. Onsdagar är det marknad i Kacheliba och alltid över 100 patienter på akuten.
Vi hade precis fått upp farten på förmiddagspasset då det blev extra mycket liv på gården utanför mottagningen. En gråtande, blodig och dammig kvinna i min ålder hjälptes haltande fram av två män som höll henne uppe i vardera armen. Vi hade fullt av malariabarn och föräldrar inne på mottagningsrummet, så de visades in i en skrubb bredvid som används som injektionsrum för vaccinationer mm. Det hade varit en trafikolycka och MCn som kvinnan åkt på blev påkörd av en annan MC. När jag gick dit några minuter senare hade hon fått plats på britsen i skrubben och en CO som har en del administrativa uppgifter i sjukhusledningen hade tagit på sig handskar och inspekterade ett stort köttsår som gick tvärsöver låret, strax ovanför knät (varning för lite läskig bild längre ner). Det fanns också en misstänkt fraktur på underbenet strax nedanför knät, där det såg konstigt platt ut. Kvinnan var alldeles skakig av adrenalin och grät och hade ont. Hon hade sett det hemska såret på sitt ben och ömsom tittade nyfiket på såret, ömsom täckte över det med sin sjal för att slippa se.
Det starkaste smärtstillande vi har är Voltareninjektioner, och nån anhörig hade fått i uppgift att gå och köpa det eftersom det var slut i sjukhusapoteket. Vi stod just och diskuterade hur man kan tvätta och sy ihop såret och spjäla frakturen inför transporten då en till kvinna kom in i det trånga rummet. Hon var lika blodig och dammig och hade skrubbsår i ansiktet, höger arm och ben. Hon fick sitta på en stol i ett hörn och ett ytterligare sjukvårdsteam hade uppstått från ingenstans och började undersöka henne och sätta dropp.
När det verkade under kontroll i skrubben gick jag tillbaka till mottagningen och där fanns en tredje kvinna från samma MC (föraren verkar ha klarat sig oskadd) som hade väldigt ont i höger överarm/axel. Hon var dessutom gravid. Någon hade letat fram en väldigt proffsig mitella som vi trädde på och sen fick hon sina skrubbsår tvättade. Jag gick tillbaka till skrubben och där höll de fortfarande på att tvätta det stora såret. Jag har inte sett några suturer här förut, men nu hade de letat fram någon riktig hästvariant med extra stark hållbarhet. Dock fanns det inga instrument och jag fick tips om att det kunde finnas nere på förlossningen. När jag kom dit var sköterskan upptagen med en förlossning, så hon kunde inte hjälpa till att hitta några instrument såklart, men hon sa att steriliseringsapparaten inte fungerade pga strömavbrottet. Som tur var kom precis städerskan och visade några instrument som hon hade steriliserat i klorin istället. Det var inte riktigt de modeller jag är van vid, men jag lyckades i alla fall hitta nåt som liknade nålförare och sax, dock ingen pincett. Det tog en stund att få ihop det stora såret, och det blev jättefint! CO sydde och jag assisterade och klippte trådar. Sen visade vi patienten hur fint det blivit och hon blev lite lugnare.
Sen var det dags att ta itu med frakturen. När min kollega föreslog att vi skulle ta en bit kartong såg jag nån tunn fladdrig kartong framför mig och blev lite irriterad över att det inte fanns nåt vettigt, men de hade letat fram nån tjockare kartongskiva som faktiskt var ganska ändamålsenlig. Det sägs att det finns gips här, men ”gipspersonen” är på semester. Annars vore det ganska kul att gipsa tycker jag! Vi fick skarva med två kartongbitar för att komma förbi både knät och frakturen och sen var patienten redo för avfärd.
En liten stund senare rullade ambulansen in framför byggnaden. Föraren hann ta en kopp te med mjölk och socker innan det var dags att åka iväg på nästa långkörning igen. Puh! Det var fullt med folk som samlades när det var dags att flytta de 3 kvinnorna till ambulansen och det blir lätt lite kaosartat. På nåt sätt lyckas rätt personer komma in i ambulansen med rätt grejer. Salomon berättade sen att folkhopen hade samlat ihop pengar till kvinnorna, så att de skulle ha råd med röntgen och ev ytterligare behandlingar.
Vi tog en paus från mottagningen för att pusta ut lite med en kopp te på sjukhuschefens kontor, och han bjöd på mandazis (friterad deg, lite som munkar), jättetrevligt. Det var ett himla liv utanför fönstret och nån kvinna som skrek och ropade. Det visade sig att det var en akut psykos och hon var upprörd, hade hallucinationer om döda personer och var lite halvaggressiv mot personer i närheten. Ingen rast, ingen ro, sådär kunde hon ju inte går runt och härja så Steve och jag gick tillbaka och försökte lista ut vad det fanns för lämpliga lugnande läkemedel och la in henne på avdelningen. Hennes bror var med och berättade att det var hennes tredje akuta psykos det senaste året och både hon och maken drack en hel del alkohol, vilket säkert kan bidra om man har benägenhet för psykoser. Alla verkade ha en väldigt avslappnad attityd till de psykotiska symptomen. Annars kunde man kanske tro att nån skulle vara rädd att hon var förhäxad eller så, men inget jag kunde se. Såvitt jag uppfattat är det bara HIV som är stigmatiserande här, allt annat är de mycket mer avslappnade om än tex svenskar (tex missbruk, STI, psykisk ohälsa, misshandel, barn som far illa etc). Ja, sen var det bara att fortsätta med alla ”vanliga” fall som hade fyllt på sig i väntrummet utanför dörren.
Även igår blev det en hektisk förmiddag. Redan på morgonen kom en äldre man som var uppenbart väldigt trött och svag, orkade knappt stå och så fort han landade på britsen i mottagningsrummet la han sig och ville inte röra sig mer. Han var så uttorkad att blodtrycket var omätbart (jag trodde först det var fel på apparaten när det blev error hela tiden) och det krävdes många försök av både Steve och Salomon för att få in nån intravenös infart för att ge dropp. Han hade fått ont i magen, kräkts och hade uppblåst mage sen nåt dygn tillbaka, och vi misstänkte att det var nån form av tarmvred, ev komplicerat av nån tumör som täppte till eller möjligen tuberkulos i magen, för han hade gått ner en del i vikt på slutet. Att ta prover var lika svårt som att få infarten på plats, och när resultaten kom såg vi att han hade extremt lågt blodvärde, Hb 55 (uttorkad!). Nu var vi tvungna att välja: antingen skicka honom till ett sjukhus i Uganda där det fanns blod, men ingen möjlighet till röntgen och operation om det skulle behövas, eller skicka honom till Eldoret, där det fanns röntgen och operation, men inget blod. Till slut valde vi blodtransfusion, eftersom det ändå är svårt att klara en operation om man har så lite blod. Efter 1,5 liter iv vätska kunde vi till slut mäta ett blodtryck över 100 systoliskt och han kunde gå själv till ambulansen.
Vi hade även en liten baby med väldigt lågt blodvärde, Hb 52, som vi också skickade till sjukhuset i Uganda. Hen hade faktiskt inte malaria, bara vanliga magsjukan. Jag undrar hur länge blodet räcker där i Uganda, vi har skickat minst ett par patienter varje dag den här veckan!
Salomon hade specialmottagning med några svåra fall de här dagarna när jag var på sjukhuset. Bland annat var det en kvinna med diabetes som fått rotatorisk yrsel och knappt kunde stå. Inte helt enkelt (eller kanske dumt att ens försöka) ta en yrselanamnes via anhörigtolk på 3 olika språk (pokot, swahili, engelska)! Hon hade dessutom nedsatt känsel i vänster arm och ben, men bevarad styrka. Inte lätt. Det var lite oklart med tidsaspekterna för alla olika symptom, men hon hade nog haftr besvär i någon-några månader iallafall. Det skulle kunna vara en typ av stroke i lillhjärnan och då är det väl inte så mycket att göra. Vi skickade henne till Kapenguria för fortsatt utredning. I samma ambulans skickade vi även en liten pojke med misstänkt blindtarmsinflammation. Jag har undrat när det ska komma några kirurgiska bukfall, vi har ju så många med ont i magen, diarré och/eller kräkning och jag har varit orolig att vi skulle missa nåt allvarligt fall i den stora mängden där det mesta går på rutin. Den här pojken lyckades Steve på nåt sätt upptäcka när vi gick genom väntrummet och plockade in honom före alla andra. Han har bra klinisk blick!
Patientutrymmet bak i ambulansen är bara en madrass på golvet och patienter och anhöriga får helt enkelt tränga ihop sig bäst det går. Nån patient ligger oftast utsträckt på golvet, med lite tur på en filt, och övriga får sitta längs sidorna. Det är en ganska skumpig färd över bergen, till och med i vår väldämpade jeep, så det är nog ingen bekväm resa i ambulansen.
Idag kom en till fraktur, en man i 50-årsåldern med smutsiga och trasiga kläder och förstås väldigt ont. Det var Salomon som konstaterade en handledsfraktur på lillfingersidan med sin röntgenblick, dock hade patienten inga pengar för att åka till Kapenguria för röntgen och gips. Så himla typiskt att både vår röntgensköterska och gipsansvarige är lediga! Den här gången var det jag som letade rätt på en kartongskiva som vi fäste med ett bandage, i väntan på att han lyckas prata med släkten och skrapa ihop lite pengar.
Sista patienten för dagen igår var en tonårstjej som blivit slagen på handen av sin lärare för nån månad sen, och nu var den svullen och nedsatt rörlighet, hon kunde inte hålla i en penna utan fått lära sig skriva med vänster. Steve och jag gissade att det blivit nån nervskada och det finns väl tyvärr inte så mycket att göra utom att vänta, men hon fick lite tips på handträning och högläge, och ev finns fysio-/arbetsterapeut i Kapenguria.
Imorse kom polisen men en 15-årig tjej som rymt (oklart om det var frivitlligt eller inte, jag uppfattade det som att hon varit med på rymningen själv) med sin pojkvän nu när "sommarlovet" började för ca en månad sen. Föräldrarna var förstås arga och nu ville de kolla en massa prover (graviditetstest, HIV, etc) inför ev rättegång mot pojkvännen. Alla prover var negativa (dvs graviditet, infektion etc kunde inte påvisas).
När vi trodde att vi var klara med mottagningen för idag rullade ambulansen in precis framför dörren till mottagningen och när de öppnade stack det ut ett par fötter.
Även Bertil har haft lite action ute på dispensarierna. Igår var det förlossning hos Elvis i Nakwijit igen, mindre dramatiskt denna gång, och nu finns det 2 st Bertil i Kenya!