ullisikenya.blogg.se

Den här veckan är jag på sjukhuset igen och redan vi ronden i måndags morse hade vi fått flera intressanta fall. Vuxenavdelningen kallas för ”general ward”, men för en svensk är det allt annat än vardagsfall som ligger där. Vissa av våra patienter skulle nog till och med ta sig in genom Nya Karolinskas högspecialiserade filter!

För några dagar sen kom en väldigt mager man med stor mage, full av vätska. Hans ben, rygg och mage var fulla av sår, där han skurit sig med rakblad och gnuggat in örtpulver, enligt den traditionella läkekonsten här i trakten. Det hjälpte inte, och såren blev infekterade, så nu kom han till oss.

Det fanns förstås bara dåliga saker att välja mellan då vi försökte lista ut vad som kunde vara fel. Han fick antibiotika mot sårinfektionerna och när strömmen var igång kunde vi göra en lungröntgen. Den visade misstänkta förtätningar i båda lungorna, troligen cancer men tuberkulos var också ett alternativ (TB är nästan alltid ett alternativ här). Vi försökte få till ett sputumprov, men det tog några dagar innan patienten lyckades hosta upp tillräckligt med slem för ett bra prov. Det gick inte att påvisa nån tuberkulos, varken från sputumprovet eller vätskan i buken, och då får man ju fundera på hur mycket ytterligare utredningar egentligen tillför för patientens livskvalitet, om det ändå inte finns någon botande behandling. Till slut skickades han ändå vidare för att kunna göra en DT.

Det är väldigt vanligt att de gör små snitt i huden på ställen där de har ont, och titt som tätt ser jag patienter med ärr på t ex nacken, nedre delen av ryggen mm. Dock har jag aldrig sett så omfattande som den här patienten, och man kan tänka sig desperationen när man utsätter sig för en sån behandling. Häromdagen kom en liten bebis full med ärr redan! Den var bara 7 månader och hade precis fått sin första tand, och kom pga andningssvårigheter. Hela bröstet var fullt av ärr och mamman berättade att hen hade haft problem med andningen hela sitt liv. Kanske var det nåt medfött hjärtfel (tyckte jag anade ett blåsljud men det var så stökigt runtomkring och babyn andades så fort så det var svårt att höra), eller så kanske det är nåt så ”enkelt” som astma? Vi fick skicka dem vidare för bättre undersökning och behandling.

Natten till igår blev en man i min ålder inlagd pga förgiftning. Han hade bråkat med sin fru och till slut tagit insektsmedel för att ta livet av sig. Det är tydligen en ganska vanlig metod här, det kommer nån patient då och då med liknande förgiftning och det finns nåt motmedel vi kan ge, utöver magsköljning och kol. Bråket handlade tydligen om att han ville sälja en ko, vilket frun och barnen motsatte sig. Så ska det inte vara i den här kulturen där det är mannen som bestämmer, så då åt han giftet i affekt. Det var väl inte själva kon det handlade om, utan snarare att han ville ha loss pengar för att köpa alkohol. Det finns väldigt mycket missbruksproblem här, både bland män och kvinnor och bl a köper man nån spritsort från Uganda som är ca 80%.

En storväxt man i 45-årsåldern kom igår pga plötsligt insättande kraftig huvudvärk och skyhögt blodtryck. Han hade även ont i nacken och kunde inte sätta hakan ens i närheten av bröstet. Inga tecken till infektion i övrigt och inga neurologiska bortfall. En varningsklocka om subaraknoidalblödning från nåt aneurysm i hjärnan ringde i mitt huvud, och då blir det ju ett väldans pådrag om man är i Sverige. Här finns det inte så god tillgång på neurokirurgi, så mina kollegor hetsade inte upp sig i onödan. De var mest intresserade av att behandla med antibiotika mot ev hjärnhinneinflammation och vi gav också blodtryckssänkande för att minska risken för ytterligare blödning (ibland kommer först en varningsblödning, och sen en större inom något dygn). Jag ville skicka honom till större sjukhus med bättre resurser för i alla fall diagnostik och om möjligt behandling, men det är inget man gör i en handvändning. Dels hade ambulansen redan åkt iväg för dagen och skulle inte vara tillbaka förrän till kvällen, dels hade patienten inga pengar till DT hjärna, ännu mindre till nån operation om nu det skulle bli aktuellt. Vi skulle prata med patientens anhöriga (tonårssönerna var där) och patienten, det hela ska godkännas av släkten, kanske behöver man sälja nån ko eller skaffa pengar på annat sätt, och sen kan man remittera. Det spelar liksom ingen roll att man har ett potentiellt livshotande tillstånd, allt har sin gång. Vi skulle i alla fall försöka få till ett prov på ryggmärgsvätskan för att se om det var blandat med blod, eller möjligen vita blodkroppar ifall det var en infektion trots allt. Dock fanns inga riktiga nålar för det ändamålet, men sjukhuschefen hittade några snarlika och gjorde ett par försök. Dock kom det ingen ryggmärgsvätska, men lika bra var väl det, för det var ganska långt från de sterila förhållanden man vill ha vid såna ingrepp. Hade han inte en meningit innan hade han nog fått det efteråt. Ja, patienten blev alltså kvar över natten, så nu bedriver vi även neurokirurgisk intensivvård på vår avdelning, med blodtryckstabletter och Alvedon. Jag var lite nervös när jag gick till avdelningen imorse, men allt var oförändrat, förutom blodtrycket som var lägre (tack och lov!). Med tiden hade det även framkommit att mannen behandlades för tuberkulos och att han hade en känd HIV-smitta. Dock lever han fortfarande i förnekelse angående det sistnämnda, och tar ingen behandling. Bra att veta när man ska ta prover! HIV-infektionen öppnar ju också upp för ytterligare alternativ som orsak till hans huvudvärk och nackstyvhet.

Det händer att patienter hindras från ytterligare utredning/behandling för att släkten säger nej. Förra veckan hade vi en ung man som behandlades för TB och tidigare hade haft en blödning i ena lungan. Nu hade han liknande besvär igen, och dämpning över hela ena sidan av bröstkorgen så vi misstänkte att den var fylld med vätska igen. Han hade dessutom ont i magen och mådde inte alls bra. Vi ville utreda vidare med röntgen och ultraljud, men dagarna gick och ingen undersökning blev gjord (trots att vi hade el). Till sist kom det fram att han inte hade några pengar till undersökningarna. Det kostar ca 30 kr, så nån kanske undrar varför jag inte bara betalade åt honom? Man får tänka sig för i ett sånt här sammanhang, där det finns ett obegränsat behov av sjukvård, och hur många ömmande fall som helst. Om ryktet börjar gå (och det gör det!) att en ”mzungo doctor” betalar alla undersökningar kommer vi snabbt att ha en lång kö, och det har varken jag, sjukhuset eller Rotary möjlighet att stå för. Det gäller att ha syftet klart för sig, dvs att vi är här för att handleda och undervisa personalen så att befolkningen här får en god sjukvård, även när vi har åkt hem. Den som åker hit med förhoppningen att ställa till rätta alla orättvisor så skulle snabbt gå under. Men man behöver ju inte bli cynisk för det.

I alla fall, innan vi fick till nån undersökning av killen så åkte vår röntgensköterska på semester en månad, och det kommer ingen vikarie. Vi ville remittera patienten för undersökningarna, men släkten sa nej och tog hem honom istället. De tyckte kanske att de lagt så mycket pengar på hans sjukdom redan.

Imorse ville sjukhuschefen att jag skulle träffa en patient tillsammans med honom. Det var en äldre (80-årsåldern uppgav han) man, farbror till nån administratör på sjukhuset, som var på besök. Han hade mått dåligt några månader och behandlats både för malaria och tyfoid feber utan effekt. Han hade massor av symptom, inkl inkontinensbesvär och trängningar (väldigt vanligt bland äldre män förstås), ont i magen, trötthet, yrsel etc. Undersökningen var ganska normal frånsett lite svullna underben, så vi beställde prover. Det visade sig att han hade väldigt lågt blodvärde (även för att vara Kenya!), Hb 52, vilket är indikation för blodtransfusion. Inte konstigt att han var trött och yr (och faktiskt blek)! Han hade även lite förhöjt blodsocker, och det kan vi ju behandla men jag ville gärna kolla njurfunktionen innan vi påbörjade behandling med tabletter på en äldre person. Ingen var väl jätteförtjust över att han skulle tillbaka till labbet, men det är heller inte många som säger nej till mig här, så så fick det bli. Under tiden ringde min kollega till olika sjukhus för att höra var det finns blod. Närmaste stället låg i Uganda. När provsvaren kom fick vi ytterligare förklaring till att patienten inte mådde bra: njurarna var nästan utslagna, med ett krea på ca 750 (normalt är under 100)! Det verkar lite tveksamt om det finns dialys här nånstans, men kanske kan de ”fixa till” honom med blod, vätska, kanske en urinkateter och lite mediciner så han kan hänga med ett tag till.

På barnsidan har vi också några intressanta fall (utöver de vanliga magsjuka, malaria och lunginflammation). Idag kom en liten kille med ont i magen. Min kollega lyckades på nåt vis hitta just det här barnet bland alla de barn som väntade i ”väntrummet” utanför mottagningen, så att vi kunde ge honom förtur. Det visade sig att han hade feber och ont på höger sida i magen, vi kunde också känna nån liten ”bulle” där när vi undersökte. Jag har nästan undrat om de har blindtarmsinflammation och sånt som vi annars ser ganska mycket av i Sverige, det här är första gången vi har nåt misstänkt fall. Han fick åka med nästa ambulanstransport till Kapenguria.

Veckans intressantaste på barnavdelningen är nog en liten förkrympt kille som kom in förra veckan pga kramp. Han är 16 år men ser ut som 6, har förtvinade, förlamade ben, krökt rygg och nästan inga bålmuskler, och smala, svaga armar. Han är inte helt med mentalt, verkar vara i sin egen värld men ler ibland, pratar enstaka ord med väldigt svag röst och imorse vinkade han helt klart tillbaka när jag tittade in genom dörren och hejade. Hans mamma berättade att han var helt normal fram till ca 8-årsåldern, då han blev gradvis svag och sjuk. Vi har funderat på vad som kan vara fel, inte för att det lär finnas nån bot, men man undrar ju. Kanske nån ärftlig/genetisk muskelsjukdom? Smart-Collins kom på att det kunde vara polio! Den sjukdomen är ju nästan utrotad från världen tack vare vaccinationer, men inte helt. Bertil läste att det senaste fallet i Kenya var 2011, så det skulle ju kunna stämma tidsmässigt. Det som inte stämmer är väl att han verkar så intellektuellt nedsatt, men kanske kan man reagera med att gå in i nåt autistiskt tillstånd om man blir så svårt sjuk, får svälta och blir övergiven? Personalen säger att föräldrarna har övergett den här pojken, de har 7 andra barn att ta hand om och klarar knappt de som är friska. Nu var det hans bror som insisterade på att ta honom till sjukhuset. Det är inte första gången jag hör liknande historier om barn som överges av föräldrar som inte klarar att ta hand om alla sina barn, och t ex slutar mata ett av dem. Det låter ju förskräckligt men är kanske en pragmatisk utväg när inget räcker till.

Ja, om jag ska försöka avsluta med nåt positivt, så har vi i alla fall blivit av med råttan i vårt hus till slut. Den har ju stört mig med sina nattaktiviteter varenda natt nästan sen vi kom, så det har varit väldigt skönt att få sova några hela nätter och slippa bli väckt av att ”nån” försöker ta sig upp i min säng!