ullisikenya.blogg.se

Den här veckan var det min tur att åka ut till dispensarierna igen (Bertil och jag tar varannan vecka). En av dem, Kanyerus, var första gången jag besökte för den hade tillfälligt stängt sist det var min vecka. Den mottagningen skiljer sig lite från de övriga eftersom den ligger i bergen på gränsen mot Uganda, med fantastisk utsikt och för ovanlighetens skull god tillgång till vatten.

Det är en del oroligheter i gränstrakten där, med en konflikt mellan pokoterna och en annan stam på Ugandasidan, om det gamla vanliga: land, vatten, bete. Det blossar upp med några års mellanrum, sist var 2009 och nu i år igen. Det är lite allt eller inget-principen när det gäller vapen här, så antingen slåss de med de typiska träkäpparna som alla män bär på här, eller så använder de automatvapen. Förra helgen hade de ett fredsmöte med båda stammarna och myndigheterna. I närheten av dispensariet håller man på att bygga en skola där barn från båda sidorna ska gå, med förhoppningen att det blir lättare att hålla sams om man känner varandra.

Det här dispensariet bemannas av en sjuksköterska, Ibrahim. Tidigare var han placerad ensam på ett dispensary längre norrut, väldigt isolerat, där han fick vandra ett par mil för att hämta läkemedel och allt var misär omkring honom, så han tycker Kanyerus är fantastiskt! Trots att han bor i ett skjul där han delar rum med 2 andra, och bara kan åka hem till Kapenguria, där han har familj och flickvän, var tredje månad. Det är en liten, liten mottagning, och i vanliga fall har han sällskap av en labkille, men han bröt lårbenet(!) i en MC-olycka och har varit sjukskriven i 2 månader. Då har Ibrahim inget annat lab än de snabbtester han kan sköta själv, urinsticka och HIV-test. Han har även ett litet apotek med de vanliga medicinerna som kenyanska staten förser dem med (lite olika antibiotikasorter, Alvedon, Ipren, Cetirizin, malariamedicin, Omeprazol, tuberkulos- och HIV-behandling, järntabletter, A-vitamin, vacciner till BVC, avmaskningsmedel, p-sprutor och -stavar, mm, ja faktiskt till och med p-piller, det har jag inte sett nån annanstans här!).

Den enda blodtrycksapparaten skickade han med vaccinationsteamet över dagen och stetoskopet var trasigt. Han var stolt över sin mottagning, och samtidigt missnöjd med de bristande resurserna. Han har ett upptagningsområde på ca 5000 personer, dvs som en mindre svensk vårdcentral, och ska sköta BVC, MVC, förebyggande arbete, akut och planerad mottagning, tuberkulos- och HIV-kontroller och –behandling, förlossningar, ja, det mesta helt enkelt! Resurserna beräknas på den kenyanska befolkningen, men 80% av de som kommer till honom är från Uganda och därmed inte med i beräkningen. På väggen hängde en SWOT-analys som han gjort, och en lista med planerade förbättringar han vill göra. Under britsen i labbet/undersökningsrummet/förlossningssalen låg cementpåsar och han berättade att han själv hade gjutit diskbänken längs väggen, jättefint!

Medan vi förberedde och väntade på patienter kom en medelålders man in, han var polis på polisstationen i byn. När han hörde att jag var från Sverige började han rabbla svenska fotbollsklubbar: Östersund (jajjemen!), Eskilstuna, Rosengård, ja flera stycken! Han hade även stenkoll på de stora europeiska ligorna. Jag frågade om han spelar fotboll själv, men han var helt ointresserad av fotboll, han var bara intresserad av betting, spela om pengar. Tydligen har den marknaden vuxit stort i Kenya senaste åren och det är mycket reklam på radio etc. Ännu ett folkhälsoproblem, som att det inte räckte med de befintliga!

Efter en stund började de första patienterna droppa in. Barn med malaria, vuxna med magkatarr, nån som kom för nya TB-mediciner, urinvägsinfektioner, nåt barn som skulle vaccineras, ett sår på foten… När vi skulle diskutera fallen och komma fram till handläggning och behandling började det nästan alltid med att ”Tjaa… näe, det finns nog inte så mycket vi kan erbjuda här ute…” men ju mer vi diskuterade desto mer kom vi på och det slutade med att vi kunde hjälpa alla patienterna på nåt sätt. En äldre man med långvarig diarré fick HIV-test (negativt) och avmaskning, magkatarr kunde vi behandla med Omeprazol efter att vi kollat att det inte var någon allvarlig anemi genom att titta på insidan av nedre ögonlocket (det blir blekare ju lägre blodvärde, det är ju lite svårt att se på huden om nån är blek här). Antibiotika mot urinvägsinfektion fanns i förrådet. Det var bara en tjej med epilepsi som hade slut på medicin som vi behövde skicka till Kacheliba, där apoteket är mer välutrustat. Ett gift par kom och ville testa sig för HIV. Det visade sig att kvinnan hade lämnat man och barn (de hade den yngsta ca 1,5 år med sig på besöket) i 5 månader och levt med nån annan man, supit etc, men nu var hon tillbaka. Man behövde inte vara flytande på pokot för att uppfatta att stämningen inte var så jättegod mellan makarna. Vi frågade om de hade några urinvägsbesvär och jodå, båda hade flytningar och sveda. Vilken tur att vi hade både snabbtest för HIV och en hel burk med urinstickor! HIV-testerna var negativa och urinproven visade på vita blodkroppar, men man får ingen mer vägledning än så angående vilken infektion det kunde vara. Vi misstänkte förstås nån sexuellt överförbar smitta, och inventerade apoteket och hittade en lämplig antibiotikabehandling. Success!

Dagligen kommer barn med feber, hosta, snuva, lös avföring, ev kräkning, dvs typiska symptom för malaria men även typiskt för förkylning och diarré som också är vanliga, men där malariamedicin inte hjälper/behövs, utan det går över av sig självt med symptomlindring och vila. I frånvaro av snabbtest för malaria fick vi hitta en annan strategi. Ibrahim ”visste” att i låglandet är det en del malaria, men inte i byarna på högre höjd, så här fick bostadsadressen styra vilka som fick malariabehandling eller inte.   

Jag har även varit tillbaka hos Elvis i Nakwijit i veckan (där det var förlossning sist). Hans lab-arsenal var snabbtester för malaria och HIV (dvs det essentiella!), och hans strategi för malariahandläggningen var en annan. Om de inte hade några magsymptom tyckte han det var onödigt att ta testet. Det stämmer inte riktigt med min utbildning och erfarenhet (jag vill gärna testa alla med feber, nästan oavsett andra symptom) så vi pratade lite om syftet med att testa och Elvis gick prestigelöst med på att testa även de som inte hade magsymptom. 2 barn hade malaria, resten var typ förkylda. Skönt att inte behöva behandla alla för säkerhets skull, eller vara orolig att nån blir utan behandling och försämras för att man gissat fel (inga tester är 100%-iga men såvitt jag förstår är de vi använder ändå tillförlitliga).

Det är en ny typ av verksamhet för Rotary Doctors, att vi läkare handleder befintlig personal istället för att ha egen mottagning och det ställer höga krav, både på oss läkare som kommer med vårt svenska perspektiv, och på de clinical officers och sjuksköterskor vi jobbar tillsammans med. Vi har ju ingen chefs- eller kontrollantroll, utan ska fungera som ett stöd, utöver den vanliga organisationen. Ofta har våra kollegor några års erfarenhet av arbete i den här trakten och har förstås god kännedom om ”sin” befolkning och de vanliga sjukdomarna/hälsoproblemen där, och dessutom vana att arbeta med knappa resurser (vilket vi svenskar oftast inte är). Med humor, nyfikenhet, prestigelöshet och en pragmatisk inställning från båda håll kommer man långt och jag uppfattar att vi är väldigt uppskattade. Kollegorna är tydligt kunskapstörstande och även om de inte har så många specifika frågor så märks det att de snappar upp och tillämpar sånt vi pratar om från ena veckan till nästa. Inlärningskurvan är väl brant nu i början, för de vanliga åkommorna, men det finns många fler dispensaries i området, där det sannolikt finns ett minst lika stort behov.

Bertil och jag fick ett exempel på hur det kan gå till på andra håll härom kvällen, då vi åt middag hos nunnorna (vi gör det en kväll i veckan ihop med prästerna). Hon som är CO och har ett dispensary på gården där vi bor hade fått ett jourfall på kvällen och undrade om vi ville följa med och se hennes mottagning. Naturligtvis tackade vi ja! Det var en kvinna som var gravid i ca 7e månaden som hade urinvägsbesvär (sveda, trängningar) och ont i ryggen men ingen feber. Jag bedömde det som en vanlig urinvägsinfektion och foglossningsvärk, och anade att behandlingen kanske inte skulle bli helt enligt Stramas senaste riktlinjer för antibiotikaanvändning, men jag hade ändå inte kunnat fantisera ihop den behandlingscocktail som nunnan kom med. Bertil och jag var ju inbjudna som gäster, inte handledare/rådgivare och kunde inte gärna stoppa henne när hon plockade fram 2 sorters intravenös antibiotika, iv Tramadol och Amoxicillintabletter. I brist på varierat antibiotikautbud hade det sannolikt räckt gott och väl med det sista, ev i kombination med Alvedon för ryggen. Men det var inte slut där. När hon skulle ge injektionerna knöt hon en gummihandske runt patientens arm och sprutade direkt in i blodkärlet (tänk heroinmissbrukarstilen!). Patienten blev helt knockad av alla läkemedel och fick lägga sig på en brits och vila en lång stund (hon hade inte rört sig när Bertil och jag gick hem). Det var hemskt att behöva se, nästan som att behöva titta på när nån blir torterad. Men nunnan var så nöjd så. När hon till slut frågade hur vi behandlar i Sverige försökte jag på nåt icke-dömande sätt (inte helt säker på att jag lyckades fullt ut med det) förklara att vi försöker begränsa läkemedelsanvändning till gravida i största möjliga mån, med tanke på att många läkemedel även påverkar fostret, och att vi håller oss till tablettbehandling om det inte är nån väldigt allvarlig infektion. Passade också på att berätta vilka stora problem med läkemedelsberoende vi har, inte minst med Tramadol. Det är faktiskt första gången jag sett nåt morfinpreparat här.

Det visade sig att även Elvis höll på med iv injektioner av antibiotika på sin mottagning, och det var ju tur att jag hade sett nunnans verksamhet så jag var lite förberedd. Mitt i mottagningen kom en man in och började prata med Elvis. Han presenterade sig som ”village chief” och han hade nåt problem han ville ha hjälp med. När de började prata om flytningar och svullna lymfkörtlar i ljumskarna började jag ana oråd och föreslog att vi kanske skulle göra klart malariabarnet vi höll på med så vi kunde prata ostört så inte halva byn som satt utanför dörren hörde (dessutom kan väl gubbarna väna på sin tur och inte tränga sig före de sjuka barnen). Det visade sig att mannen hade varit hos Elvis dagen innan med ömhet och svullnad i ljumskarna och fått iv antibiotika. Han var redan mycket bättre och Elvis plan var att ge en till dos iv och sen fortsätta med tabletter några dagar. Medan de höll på med injektionen läste jag på om de antibiotikatabletter som fanns, och hittade att man kunde behandla gonorré (som vi bedömde att mannen hade) med bara enstaka dagars tablettbehandling. Sen måste vi ju prata om HIV-test och att han måste ta med sin/sina fruar & partners för HIV-testning och behandling, men patienten sprang bara ut. Elvis förklarade att man kan kräkas av antibiotikainjektionen. Vi tog nästa patient så länge, och det var en till man med samma symptom. Jag visade Elvis hur man kunde behandla med bara tabletter och han blev asnöjd! ”Det är ju mycket lättare!” tyckte han, så det krävdes ingen övertalning. Dock är det ju en del resistens bland gonorrébakterierna och här finns inga odlingar eller resistensmönster som vägledning, så hoppas att behandlingen funkar nu.

Jag var naturligtvis nyfiken på hur det hade gått för babyn som vi skjutsade till sjukhuset sist jag var här, och Elvis berättade att de blivit utskrivna från Kapenguria och var hemma nu. Skönt! Elvis berättade om en annan förlossning han haft sen dess, som var ännu mer dramatisk. Det var en kvinna som födde hemma med assistans av nån kvinna från byn som hjälper till vid förlossningar. Det var en långdragen förlossning och kvinnan orkade till slut inte krysta. Elvis lyckades till slut få ut barnet med det var livlöst länge och de skickade dem med ambulansen till Kapenguria. Bykvinnan hade klippt i underlivet som man ibland gör, men klippt fel så det hade blivit allvarliga skador i bäckenbotten. Mamman hade fått åka ända till Eldoret (en stad med lite mer avancerad sjukvård jättelångt bort) och opereras i narkos för sina bäckenbottenskador. Det är inte för inte som övervakade förlossning är ett av FNs delmål för en hållbar utveckling: https://sustainabledevelopment.un.org/sdg3 Elvis beskrev hur ensam han känt sig när ambulansen åkt iväg och han inte hade nån att prata med om det han varit med om. Han hoppas att det ska komma en labperson till hans dispensary snart (de har ju redan ett mikroskop!) och det tror jag också vore bra, av många skäl.

På hemmafronten har vi haft fortsatt strul med vattnet. Den solcellsdrivna pumpen som förser oss med vatten har gått sönder på nåt vis, och efter mycket tjat kom prästerna med ett par stora dunkar med vatten utanför huset som vi kan använda istället. Det blir att duscha, diska och spola toaletten med hink istället, och det går ju det med. I helgen har vi haft möte i Kitale med all personal, både svensk och kenyansk, för att utvärdera hur det går på de olika jeeplinjerna och hos oss. Kul att höra hur de andra har det och utbyta lite erfarenheter. Dessutom lyxigt att bo på hotell, med varm, välflödande dusch, bra restaurang och swimmingpool! Jag tar alltid chansen att träna lite simning i poolen när vi är där och imorse fick jag sällskap av en kille från Nairobi. Han frågade om jag ville tävlingssimma en längd och sen pratade vi lite. Det visade sig att han jobbade med vatteninfrastruktur, och med stöd av svenska SIDA! Hoppas de kommer till North Pokot snart, här finns ett enormt behov av bättre tillgång till vatten. När vi kom hem i eftermiddags hade det faktiskt regnat pyttelite! Det är första regnet på drygt 3 veckor!