Lilla kirurgin
Det är konstigt i det här jobbet, att ibland kommer allt på samma tema på en och samma dag. Nu har vi varit här över en månad och vi har inte haft nåt kirurgiskt fall, men idag kom flera stycken!
Det började imorse på barnavdelningen. En liten ettåring hade fått ett bistick på magen för några dagar sen, och sen hade det uppstått en svullnad vid ena armhålan. Nu var den stor som ett ägg, dvs väldigt stor på ett så litet barn! Steve och jag misstänkte en varböld och förberedde för att tömma den. Först stack Steve med en nål och mycket riktigt gick det att suga ut lite var. Då tog han en skalpell och öppnade ett större hål så att vi kunde klämma och skölja ut mer var. Barnet tyckte förstås inte att det var kul, men sånt kan man ju inte alltid ta hänsyn till, och det här var ett sånt tillfälle. Jag gick fram och tillbaka till förlossningen, eftersom jag lärt mig att det är där de bra grejerna finns, när man behöver instrument, rondskålar etc. Nålförare av olika storlek får agera multiverktyg när det varken finns peang eller pincett. Sköterskan höll precis på att sy ihop bäckenbotten på en nybliven mamma som fött på väg till sjukhuset. Hennes mamma hade "klippt" med en vass sten! Det är tydligen ganska vanligt med att det behövs klippas för att det blir så ärrigt och trångt efter omskärelse.
Precis utanför dörren till ”skrubben” satt en man med ena foten inlindad i en blodig trasa och jag höll på att snubbla över honom på väg ut genom dörren. När vi var klara med barnet tog vi in mannen och öppnade bandaget. Jag hade väntat mig att han hade en sårskada, kanske trampat på en spik, glasbit eller nåt. Men här hade vi en tåamputation! Han hade blivit överkörd av en MC (på foten alltså), så att lilltån hade lossnat! Ja, det var bara att tvätta och sy ihop, och så fick han en stelkrampsspruta förstås.
Jag berättade för Steve att forskare tror att lilltån kommer att evolutioneras bort så småningom, och det hade han aldrig hört talas om. Han trodde inte att mannen visste nåt om evolutionen, så det var ingen mening att berätta för honom att han var före sin tid.
Det är ganska mycket trafikolyckor här, trots att det är mindre trafik än vanligt eftersom kenyanska polisen har börjat följa en ny lag om att man måste använda bilbälte, MC-hjälm, ha bra däck osv, med väldigt höga böter eller några månaders fängelse för både förare och passagerare. Det har lett till att "matatus", minibusstaxi, nästan helt har försvunnit. Besvärligt för folk, eftersom de flesta inte har något eget fordon för att transportera sig, men helt rimliga krav på trafiksäkerhet kan man tycka. När vi kom hem efter senaste helgutflykten hade vägen genom byn asfalterats! Stort! Men den är fortfarande avstängd, hoppas de tänker lägga på ytterligare lager.
Det är ett kinesiskt företag som är här och ska asfaltera vägen hela vägen från Kapenguria, över bergen (den är lite som Musse Pigg och Långbens husvagnssemester på julafton), via Kacheliba och ända till Konyao (nu tar det ca 2 timmar att köra från Kacheliba till Konyao), ganska långt! Det blir ju en fantastisk förbättring för transportmöjligheterna, t ex med ambulansen, men också risk för värre trafikolyckor. VI ska gå igenom akut traumaomhändertagande på personalutbildningen på tisdag.
När vi var nästan klara för dagen satt en tystlåten kille kvar i väntrummet. Han var barfota på ena foten, och när jag tittade noga såg jag att han hade en stor tagg som gått genom foten och stack upp på fotryggen.
De här taggbuskarna växer väldigt bra här i ökenklimatet och finns överallt! Bara getterna är tåliga nog att äta dem. Salomon bedövade och drog ut taggen, på samma sätt som vi gör med fiskekrokar.
Förstoppning är kanske inte så kirurgiskt, men kan bli om det vill sig illa. Den stackarn tjejen med blodtrycket och blåsljudet som jag skrev om härom veckan är tillbaka igen. Nu är hennes internmedicinska mysterier sekundära och hennes största problem är att magen har stannat upp sen några dagar. Hon har flera hårda knölar i hela magen, och eftersom de inte fanns härom veckan så är det troligtvis tarminnehåll. Hon är ju så mager också, så allt är lätt att känna. Ja, vi måste ju försöka hjälpa henne på nåt vis, och det brukar ju vara ganska konkret. Men inget går ju nånsin enkelt här. Det finns tydligen nåt liknande Laktulos, men inte på sjukhusapoteket, så hennes pappa fick ta sig iväg till Kapenguria för att köpa det. I Sverige har var och varannat sjukhus sitt eget recept på lavemang, med alla möjliga ingredienser från olika sorters olja till honung och mjölk. Här kör de tydligen med nån tvålblandning, men ingen verkade särskilt intresserad av att hjälpa till. När vi gick eftermiddagsrond hade fortfarande inget hänt, så vi fick gå igenom allt med sköterskan en gång till. Nu är det ju helg, så får se hur det blir. Steve funderade på om vi skulle remittera henne, men jag ser ingen anledning att det skulle gå bättre nån annanstans, och här känner vi ju henne i alla fall.
Annars har varken Bertil eller jag sett speciellt många kirurgiska fall. Det är möjligt att de går nån annanstans, tex till nån traditionell örtbehandlare eller liknande, eller så löser de problemen (tex sticker hål på en böld) själva.
Nu är det sista helgen i Kacheliba och Bertil och jag ska åka en sväng till Kapenguria (på egen hand!) och handla inför hejdåfest samt titta till några patienter på sjukhuset där.