Pokotkvinnorna och Miss Kenya

West Pokot måste vara en av de värsta platserna i världen (där det inte är krig) när det gäller utveckling, fattigdom och mänskliga rättigheter. Det finns ett uttryck här, nåt i stil med att ”det är kvinnorna som bygger Afrika” och det är nog extra sant i West Pokot. Pokot-folket har ganska mycket gemensamt med massajerna, när det gäller livsstil, djurskötsel, traditioner, nomadiserande, klädsel mm. Under min tid här har jag snappat upp olika pusselbitar om hur livet ser ut för de fattiga kvinnorna på landsbygden. Det är inte nödvändigtvis giltigt för hela Kenya, där det trots allt finns en ganska stor medelklass med 2-3-barnsfamiljer, där kvinnorna har möjlighet att välja vem de ska gifta sig med, månggifte är olagligt, kvinnor yrkesarbetar, kanske har en hushållerska som sköter hushållsarbetet och ev barnen (om de inte går i internatskola). Dock är det fortfarande så att kenyanska kvinnor inte får ärva, i det fall jag hörde om hjälpte det inte ens att dottern var advokat och specialiserad just på familjerätt. Arvstraditionen verkar vara att den yngste sonen ärver, enligt principen att den yngste inte hunnit få ta del av lika mycket stöd från sina föräldrar. Intressant, med tanke på hur resonemanget har sett ut i tex Sverige historiskt.

 
På väg till marknaden

I West Pokot är kvinnorna omyndiga, och får inte äga pengar, getter, kor eller nånting. Om hon vill sälja en get för att ha råd med t ex mat eller medicin måste hon be mannen om lov. Trots det är kvinnorna ansvariga för hela hushållet och alla barnen. Hämta vatten, mjölka kor och getter, laga mat, ta hand om barnen och ev äldre sjuka släktingar, tvätta, städa, laga/sy kläder, sälja saker på marknaden och säkert en hel del uppgifter som jag inte ens vet om. Det är alltid kvinnorna som gör allt tungt arbete. Man ser dem bära tunga säckar på väg till marknaden, medan männen på sin höjd vallar nån ko. Allt detta samtidigt som hon är nästan konstant gravid och har flera småbarn att ta hand om. En dag kom en kvinna som hade ett stort bråck (stort, ca 2 dm i diameter!) i ärret efter kejsarsnitt. I Sverige får man ju knappt lyfta sin baby på flera veckor efter ett kejsarsnitt, för att det ska läka, men här är det väl bara tillbaka till hemmet och bära vatten, ved, barn etc, och då tar det nog inte lång stund innan stygnen går upp. Om mannen är missnöjd med hur hon sköter sig kan han ”uppfostra” henne t ex genom att slå henne med sin käpp eller på annat sätt. Nästan varje dag träffar vi misshandlade kvinnor på mottagningarna. Om de inte kommer via polisen (det finns ett rättsintyg som mina kollegor utfärdar inför ev rättegång) uppmanar vi dem att polisanmäla, men det verkar som att de oftast bara går hem igen, det är väl vardag för dem. Kvinnor kan ju inte skilja sig här heller, och en ensamstående kvinna har lägsta status av alla. Man kan ju tycka att hon borde ha det lättare på egen hand, men utan en man i hushållet finns inga pengar (kor) och inget skydd mot andra män. Hon kan försörja sig genom prostitution (20 kr/samlag, med alla smittor och risker det innebär) och andra typer av tjänster, t ex hämta vatten åt andra någon-några km bort (2 kr för en 20-litersdunk). Vi ser väldigt mycket missbruk här, ffa av alkohol, både hos kvinnor och män (ofta dricker båda i ett par). Med tanke på hur livsutsikterna ser ut för många kvinnor här kan jag verkligen förstå att det är en copingstrategi för att stå ut med vardagen, även om det naturligtvis bara försämrar på lång sikt. Det finns nån stark hemgjord sprit som smugglas/importeras från Uganda och en del utvecklar gravt alkoholberoende med hjärnskador relativt tidigt i livet. Första veckan jag var på sjukhuset hade vi en kvinna i min ålder som var inlagd för avgiftning och hon kunde knappt gå utan stöd. Det är även en del självmordsförsök, t ex genom förgiftning, inte minst hos äldre kvinnor som känner sig som en börda i familjen. Naturligtvis måste det vara väldigt utbrett med depression och annan psykisk ohälsa, men det är inget man söker sjukvård för om det inte är nåt extremt, som tjejen med akut psykos som jag skrev om tidigare. Många har rimligtvis ont i kroppen med tanke på livsstilen, men de söker bara för akut smärta, t ex om de ramlat, blivit misshandlade eller efter att ha burit nåt tungt (t ex stort lass med ved eller vatten). Sällan har jag längtat efter att kunna sjukskriva, men här har jag önskat mig den möjligheten många gånger. Det finns naturligtvis inte sjukskrivningar här, och det löser ju inte heller några problem långsiktigt, men är det några jag skulle unna lite ledigt och vila så är det pokot-kvinnorna!

 Kvinnor på marknaden

Huvudsyftet med att vara kvinna här är ändå att producera barn. Ju fler barn desto bättre, och de flesta siktar på ca 10 st. Den kvinna som inte kan få barn råkar illa ut, det har vi sett flera exempel på. Om mannen är missnöjd kan han ”lämna tillbaka” henne till föräldrarna och ta tillbaka hemgiften, och hitta nån annan att gifta sig med. Bertil träffade en pojke med påssjuka på mottagningen en dag, med svullna spottkörtlar i kinderna. Den infektionen kan ju leda till sterilitet om man har otur och den även drabbar båda testiklarna. I så fall är det hans framtida fru/fruar som kommer att få skulden och konsekvenserna för det barnlösa äktenskapet. West Pokot har de största familjerna i Kenya, med i snitt 7,2 barn/kvinna (i andra delar av Kenya 2,3). Här är en intressant artikel ur en av Kenyas största dagstidningar, med en intervju av en Pokotkvinna om hur hon ser på familjelivet och belyser sambandet mellan mammans utbildningsnivå, antalet barn och undernäring bland barn. https://www.nation.co.ke/health/maternal-burden-six-children-five-to-go/3476990-4880240-11mhumnz/index.html

Skolsystemet i Kenya är 8-årig grundskola och 4-årigt gymnasium, och jag tror att de flesta ändå går i grundskolan nuförtiden, men i de ”äldre” generationerna (typ som jag och äldre) är en del analfabeter eller bara gått halva grundskolan. När de är 14-15 år är det dags att gifta sig, och då är det oftast slut med skolan om hon inte har en man som tycker det är värt att satsa pengar på fruns utbildning (och varför ska man gå i gymnasiet/högskolan om man ändå ska ta hand om hushållet resten av livet?). Det är föräldrarna (dvs papporna) som kommer överens om vilka som ska gifta sig men såvitt jag förstår kan dottern ändå oftast få ha en åsikt, tex att hon vill vänta ett år för att hinna gå ut skolan eller så. Sen måste mannens familj erbjuda en tillräcklig hemgift (hemgifter med kor och getter är tradition i hela Kenya såvitt jag förstår, mina kollegor blir jätteförvånade när jag berättar att vi inte har det i Sverige) så att båda familjer är nöjda (30-50 kor och getter är ett riktmärke). Det är viktigt med hemgiften, och i och med den anser mannen att han har ”köpt” sin fru och därmed livslång service enligt ovan.

Typiska pokot-hus, både runda med grästak och fyrkantiga med plåttak 
 

Efter bröllopet är det kvinnans uppgift att bygga huset/husen, av lera, pinnar och gräs-/eller plåttak. Om/när de flyttar (de är ju delvis nomader) får hon bygga ett nytt hus. Jag tror ösregnen går ganska hårt åt lerväggarna, så det är nog ganska mycket underhåll också. Hämta vatten är en tidsödande uppgift, då det ofta är några kilometer till närmaste källa och det behövs några vändor för att tillgodose en stor familjs behov. Ibland finns det borrade brunnar där man får pumpa i 10-15 minuter för att fylla en dunk, ibland finns det en anlagd damm/vattenreservoar, och annars får man gå till en uttorkad flodfåra och gräva sig ner 0,5-1 meter där det finns lite lervälling. Barnen hjälper till att bära vatten, med en storlek på dunken som motsvarar ålder/storlek. En morgon såg jag en liten syskonskara längs vägen, med en 2-åring med en liten 1-litersflaska på huvudet som sina äldre systrar. Jättegulligt, och samtidigt så otroligt tragiskt. Man förstår ju att det behövs många barn för att bidra i hushållet, och redan i 5-årsåldern får flickorna hjälpa till att passa sina yngre syskon medan mamman är ute och jobbar. Jag skrev ju om ett brännskadat barn tidigare och det är tyvärr väldigt vanligt. Varje vecka ser vi nåt litet barn (typiskt i åldern då man lär sig krypa och gå) med brännskador på händer/armar, fötter eller skinkor efter att de trillat in i elden. Om det fanns en socialtjänst här skulle den bli överhopad med orosanmälningar för barn som far illa.

 
 

Det måste naturligtvis vara jobbigt för kvinnorna att vara gravida hela tiden. Vi träffar ju jättemånga unga mammor eftersom de kommer med sina 0-2-åringar till mottagningarna när de är sjuka (malaria, magsjuka, vaccinationer etc), och många har en småtting på ryggen, en 3-4-åring i handen och stor gravidmage. Preventivmedel är gratis och tillgängligt ”överallt”, men det är förstås männen som bestämmer även om det, och för dem är inställningen i regel ”ju fler barn desto bättre”. Vissa kvinnor passar på att skaffa t ex p-stav (som räcker i 3 år) medan mannen är borta med korna i Uganda, men jag har hört historier om män som undersöker sin fru när han kommer hem, och kommer tillbaka till mottagningen och kräver att man ska ta ut den igen, annars gör han det själv med en machete. Det finns mer ”osynliga” metoder, tex p-spruta, men den måste upprepas var tredje månad. Abort är naturligtvis förbjudet, men måste ändå förekomma i hemlighet. Ingen pratar om det, men det kommer ganska många (skol-)tjejer med ”blödning pga ofullständigt missfall” som får hjälp på sjukhuset, och jag undrar om inte en del av dem är abortförsök.

Kvinnlig könsstympning (female genital mutilation, FGM) är väldigt utbrett i pokotfolket, jag har hört siffror på 70-90% av kvinnorna, även om det är olagligt. Även om själva ritualen utförs av äldre kvinnor så är det männen som kan kräva det t ex inför bröllopet. Jag hade väntat mig att vi skulle se en del akuta komplikationer, som infektioner och blödningar, men det har inte varit någon enda. Antingen har vi varit för dåliga på att upptäcka det eller så tas det om hand på annat håll. Däremot är det vanligt med urinvägsinfektioner och andra underlivsproblem bland kvinnorna här, och det kan säkert försämras av ärrbildningen. Utöver livslånga komplikationer med smärta, infektioner, funktionsbortfall och inskränkning av livskvalitén kan FGM leda till försvårande omständigheter vid förlossning. Som jag har skrivit om tidigare så är ju förlossningar tillräckligt riskfyllda utan att man behöver komplicera det ytterligare. Ett av syftena med Rotary Doctors nystartade verksamhet här i området är just att jobba med påverkansarbete ute i byarna. Där är Selina en nyckelperson, eftersom hon är uppväxt här och själv är Pokot. Hon är en fena på att skapa kontakt och förtroende med byäldste så att de hjälper till att sprida information om att det är viktigt att vaccinera barnen och vilka dagar/veckor RDS-teamet kommer. Vi börjar med barnvaccinationer, och när det är etablerat kan man gå vidare till andra frågor som family planning och FGM. Härom veckan läste jag i tidningen om en kvinna här som dömts till 4 års fängelse för att ha könsstympat en 13-årig flicka, och det finns allt större medvetenhet om frågan: https://www.nation.co.ke/counties/west-pokot/Girls-escape-from-homes-for-fear-of-FGM/3444836-3479768-h0dpugz/index.html Dock blir allt sämre, i alla frågor, ju längre ut från Kacheliba vi åker, så den här uppsökande verksamheten i de avlägsna byarna är jätteviktig.

 Selina är en av alla starka pokotkvinnor

Även om många uppger att kristnandet bidrar till mycket gott här (ja, Pokot är även i den fasen av samhällsutvecklingen: ”They are pagans!” som den äldste, halvdemente prästen säger), så bidrar tyvärr inte påvens preventivmedels- och abortmotstånd till att förbättra kvinnornas möjlighet att bestämma över sina kroppar. Kyrkan gör andra insatser, t ex utbildningar för par eller kvinnor och män var för sig, om hur man kommunicerar och har ett konstruktivt liv tillsammans. Lite ironiskt kanske, att de katolska nunnorna och prästerna som lever i celibat ska utbilda i detta ämne, men utifrån vad de berättar under våra gemensamma middagar verkar det ganska vettigt. En av prästerna har t o m skrivit en bok om hur man får ett lyckligt äktenskap!

Det här blogginlägget är ju tillägnat kvinnorna här i West Pokot, och som kanske framgått har jag inte så mycket till övers för männen (som kollektiv, det finns goda undantag och när de kommer som patienter får man ju vara professionell) av uppenbara orsaker. Om jag ändå skulle ha skrivit ett inlägg om männen här hade det fått heta Wild West Pokot, för det är lite vilda västern här i västra Kenya, även om cowboysen går till fots och har käppar istället för lasso.

Kenyanska cowboys

I mångt och mycket är det laglöst land, även om det finns polisstationer i t ex Kacheliba och Kanyerus. Redan när de är i 5-årsåldern får pojkarna börja valla getterna och i tonåren ger de sig ut och lever utomhus på savannen i grupper och försöker överleva så gott de kan. Man känner igen dem genom att de är klädda i traditionella färgglada tygskynken (liknande massajer), bälte och träkäpp.

Chrispus testar pilbågen, pokotkrigare till höger.

Det är nån fas man ska gå igenom för att bli en vuxen krigare, och det är tydligen en hel del som stryker med, pga olyckor, vilda djur och i strider med andra stammar, ffa norrut i Turkana och västerut i Uganda. Det skulle ju förklara hur kvinnorna räcker till alla män som vill ha flera fruar. Prästerna och nunnorna vi bor hos har annars nån teori om att folket här har kommit på hur man kan välja kön på sitt barn genom att synka samlag med olika tidsintervall mot ägglossningen eftersom spermier med X- respektive Y-kromosomer ”simmar” olika fort. Med tanke på att många här tappar räkningen på hur gamla barnen är innan de ens fyllt 1 år, så har jag lite svårt att tro att man just här, bland analfabeterna i öknen, har hittat lösningen på en av mänsklighetens största gåtor, men man vet aldrig…

 Pokotmän i olika faser i livet.

Ja, även männen gifter sig ju ganska tidigt här, och sen kan de i mån av ekonomi fylla på familjen med fler fruar vartefter. Det verkar som att de ibland bor på samma gård, och ibland längre ifrån varann, så mannen flyttar mellan och naturligtvis uppstår svartsjuka och tävling mellan fruarna, t ex om vem som får flest barn. Jag uppfattade att 2-4 fruar är det vanligaste, men den som är rik (dvs har många kor) kan ha hur många som helst. En dag när Collins och jag hade mottagning kom en man i 45-årsåldern pga flytningar (det är nästan bara därför män söker sjukvård om det inte är akut/allvarligt. Liksom i Sverige är det mycket fler kvinnor bland patienterna, troligen p g a olika genusaspekter med machoideal att leva upp till osv). Han hade redan 3 fruar och föreslog till Collins att jag kunde bli den fjärde! Collins är ju så finkänslig, så han översatte inte den delen av samtalet förrän mannen hade gått iväg med sin gonorrémedicin, annars hade vi ju kunnat skicka ner honom till nunnan för lite experimentella injektioner (faktum är att just gonorré är en av de få infektioner där det kan vara motiverat med injektioner med tanke på resistensen). Tja, han får 10 poäng för självförtroendet, men 0 på självinsikt. Om han kan bete sig så mot mig, med de privilegier jag har i kraft av yrkesroll, hudfärg, utbildning, ålder, nationalitet etc, så kan man ju bara tänka sig vilka friheter han tar sig mot en fattig tonårstjej.

”Förr i tiden” (lite oklart tidsperspektiv, men i alla fall nåt-några decennier tillbaka) hade männen en sysselsättning med att kriga mot grannstammarna om land och bete, och röva bort kor etc. En kollega som är i 45-årsåldern berättade att han är den enda överlevande i en syskonskara på 8. Han är yngst, och hans mamma flydde med honom när grannstammen anföll deras by och dödade alla syskonen. Numera är det fredligare tider och männen kan ta det ganska lugnt. På väg till och från byarna ser vi dem ofta ligga i skuggan under nåt träd och vila, eller stå i nån korsning och prata. De verkar ändå ha huvudansvaret för korna, och många män bor/sover i det fria ute på savannen. Då kan de smittas av olika insektsburna sjukdomar (malaria, kala azar/leishmaniasis) och kommer till sjukhuset. När det är torrperiod vandrar de till Uganda, där det är frodigare och bättre bete i några månader. De har ju inte så mycket matlagningsskills, så då får de leva på mjölk från korna, och de kan även åderlåta korna (typ var tredje dag per ko är en tumregel) och dricka blodet. Tja, lite ugali måste de kunna blanda ihop också. Och sen kommer de hem efter några månader och smittar fruarna med HIV.

Tack och lov finns det faktiskt en del ”bra” pokot-män också, t ex Carros man, Steve och Solomon (även om han är polygam). Det är också en hel del pappor som kommer med sina barn (både söner och döttrar) till sjukhuset.

Lite oväntat då, mitt i all denna misär, att Miss Kenya 2018 kommer från Kacheliba! Jag tyckte först det lät lite för osannolikt för att vara sant, men hon är Hildas närmaste granne och jag har själv sett huset där hon växt upp (ett helt vanligt lerhus med plåttak)! Här är en kort artikel om henne som även har en bra beskrivning av Kacheliba, rekommenderas! https://www.nation.co.ke/counties/west-pokot/Newly-crowned-Miss-Tourism-Sarah-Pkyach-unveils-plans-for-crown/3444836-4824532-x8tllw/index.html