ullisikenya.blogg.se

Redan första dagen jag var på sjukhuset råkade jag hamna på möte med en nystartad personalklubb och blev inbjuden till Brendas inflyttningsfest. I söndags var det äntligen dags! Jag har förstås aldrig varit på nån inflyttningsfest i Kenya förut, så visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, eller vad man gör på en sån. Och vad ger man i inflyttningspresent?! Hilda, Collins och några andra hade gått ihop och köpt en massa grejer till hushållet (termos, tallrikar, muggar, glas, metallbyttor att laga ugali i, etc.). När Bertil, Chrispus och jag var i Kapenguria och handlade (smidigt nog har de allt från morötter till soffor på supermarket i Kapenguria!) kollade jag efter nån trevlig present, men det är ju inte lätt när allt är fult och plastigt. Till slut hittade jag en plastblomma (ja, det var verkligen det bästa jag kunde hitta!) som i alla fall gick i gult och blått så man kunde se en koppling till Sverige. Brenda jobbar gratis i väntan på att nån tjänst ska bli ledig, och hennes man pluggar till lärare, så jag antog att prydnadssaker kanske inte är nåt de prioriterat i sitt nya hem, och de andras present var ju av mer praktisk karaktär. Jag hade också en påse med löste från Sverige som kunde vara kul för dem att få testa, det dricks ju mycket te i det här landet.

Hilda hade sagt att huset var ”i närheten” av sjukhuset, så på söndag kväll när Hilda och Collins slutat jobbet skulle vi ses och gå dit tillsammans. Chrispus har ju varit med förr, så han erbjöd sig generöst att skjutsa och det var ju en himla tur visade det sig! Vi plockade upp Hilda, Collins och presenten vid sjukhuset och åkte vägen norrut medan solen gick ner bakom bergen på Ugandasidan. Vägbeskrivningen visade sig vara något vag, men vi körde några kilometer innan det var dags att svänga av till höger. Där var ”vägen” mer ett par hjulspår som kunde anas i gräset, och det började dessutom bli mörkt. Vi körde och körde ytterligare några km och plötsligt tog vägen slut! Jaha?

Hilda hade telefonkontakt med Brenda, och efter en stund såg vi ett ficklampsken långt bort. Det var Brenda och dietisten Caroline som kom oss till mötes, till fots. De hoppade in i baksätet och Chrispus körde tillbaka en bit och tog en annan ”väg” (lite mer slalom mellan träden här) som slutade vid en torr flodfåra. ”Nu är det 20 minuters promenad” sa Brenda glatt. What?! I mörkret? Ja, det var sant, så det var bara att börja knata. Som tur är har jag alltid ett litet nödkit i min ryggsäck, med bl a ficklampa, och de andra lyste med lampan på sina mobiler och så gav vi oss iväg längs nån diffus stig över flodfåran och ut på savannen. Hilda bar den stora, tunga kartongen med inflyttningspresenterna på huvudet och det var ingen av killarna som ens erbjöd sig att ta den en bit. Tja, Chrispus hade ju kört hela vägen och var inte med på presenten. Jag frågade Collins om han kan bära på huvudet och han svarade typ nåt ospecifikt ja. Det är uppenbarligen kvinnorna som bär här, inte bara bland de fattiga analfabeterna ute i bushen.

Efter drygt 20 minuter kom vi fram till en gård inhägnad med taggbuskar (som de har istället för staket här), framme! Tyvärr var det kolsvart så vi kunde inte se så mycket av huset och omgivningen. På gården fanns 2-3 hus och Brenda välkomnade oss in i ett litet lerhus med plåttak som hon flyttat in i bara några dagar tidigare. Vi kom rakt in i ”vardagsrummet” där det stod ett soffbord och några plaststolar, en solcellslampa var upphängd på väggen. Ett tygskynke skärmade av mot sovrummet, och lyckligtvis var det också blått och gult så blomman passade perfekt! Jag förstod på de andras kommentarer att det här var ett fint hus, Brenda hade anlitat nån för att bygga det (annars är det kvinnorna som bygger lerhusen), och de hade målat nån färg runt dörren och som ”golvlist”. Golvet var väl också av torkad lera, men väldigt slätt och fint. Jag såg inget fönster. Köket var ute eller i nån annan byggnad och efter en stund kom en liten tjej i lågstadieåldern (nån yngre släkting till Brendas man) med en hink och en plasttillbringare med vatten så vi fick tvätta händerna. Brenda och serverade kyckling med ris (det verkar vara deras festmat för det är ett himla prat om ”kuku”) och chapati. Jättegott och väldigt generösa portioner som vanligt! Det är ett superhärligt gäng och stämningen var på topp, alla var så glada för Brendas skull. Hon bor här själv med sin 2-åriga dotter nu tills hennes man har pluggat färdigt, och såvitt jag förstår tar den andra flickan hand om dottern när Brenda är på jobbet. Brenda går till jobbet på sjukhuset varje dag, och även om hon sa att hon tar en genväg jämfört med hur vi kört med bilen måste det ta 1-1,5 timme enkel väg!

Mina kollegor här har en liten kampanj för att jag ska stanna kvar här (jättegulligt av dem och smickrande förstås) och nu kom nån på att jag skulle bli Brendas ”co-wife”. De har ju månggifte här, även om de flesta med utbildning kanske håller sig till en fru och färre (2-4) barn. Sjukhuschefen har 2 familjer, en här i Kenya som han bor med på vardagarna och en i Uganda, som har träffar på helgerna. Han kör sin MC fredan och måndag, erbjöd mig att få följa med nån helg! Såhär var planen då, om jag skulle bli andrafru här i huset på savannen:

Jag skulle få bygga mitt eget lerhus här i närheten. Jag skulle också få ett gäng getter, några kossor och kanske till och med nån kamel (now we’re talking!). Brendas dotter skulle flytta in hos mig så jag skulle ha lite sällskap också. Ingen special treatment för akademiker verkar det som, kvinnans lott är densamma. Jag försökte slingra mig ur genom att förklara vilket fallfärdigt ruckel jag skulle åstadkomma, men Brenda och de andra kvinnorna erbjöd sig att hjälpa mig. Jag behövde bara bjuda på mat så skulle ett helt gäng komma och hjälpas åt att bygga! Okej, schysst, men djuren då?! Jag kan se framför mig hur getterna skuttar iväg på savannen och sprids för vinden, hur vet man vilka som är ens egna?! Och mina stackars kossor som jag skulle glömma att mjölka? Brenda hade svar på allt, hon skulle generöst bo med mig den första månaden och lära mig allt om hur man sköter ett hushåll (kom ihåg att det inte finns el eller vatten och man ska laga mat, tvätta, städa, diska, handla/odla, fixa med djuren, etc, etc.)! Och så måste man ha minst 5 barn (per fru alltså!), allt annat är ett misslyckande. Undrar hur jag skulle hinna med några patienter, det där verkar ju vara mer än ett heltidsjobb! Ja, jag uppfattade att allt var på skämt, men man får skratta lite lagom för det är ju faktiskt Brendas verklighet.

Det började bli sent och dags att tänka på refrängen, men först skulle Brenda öppna presenterna (jag gav mina redan när vi kom). Hon blev jätteglad för fina tallrikar och muggar i porslin, glas, plasttermosen etc som hon aldrig hade haft tidigare, men konstaterade att hon inte hade nånstans att ha dem! Nästa gång får vi ta med ett köksskåp!

Sen kom ett par andra kvinnor in och hälsade. En var mamma till flickan och en var en granne som hjälpt till med maten. De sjöng pokotska inflyttningssånger och så hade vi en lång presentationsrunda där alla fick berätta vem man var, om sin familj och var man kom ifrån osv. De var extra stolta och imponerade över att Brenda hade en ”mzungo” (dvs jag) med på sin inflyttningsfest, och det kändes lite som i stil med att kronprinsessan Viktoria hade varit med hemma i Sverige. Lite konstigt att hudfärgen ska spela så stor roll, men det är bara att spela med och göra det bästa av det, och vara tacksam över den fantastiska gästfriheten och omtänksamheten.

Brenda och de andra kvinnorna följde oss hela vägen tillbaka till bilen och vi så körde vi tillbaka mellan träd och buskar. Plötsligt sprang några halvstora fåglar framför bilen, skrämda av ljuset. Carro flög ut genom dörren och sprang efter (en ganska rolig syn!) och skulle fånga dem! Chrispus hjälpte till och de fick tag i 2 ungar. Det var nån sorts fågel som la ägg som man kunde sälja och även fåglarna var värdefulla, så Carro skulle försöka skapa en uppfödning hemma på sin gård. Vi skjutsade såklart hem henne också, och hon bodde några kilometer ytterligare längre bort längs stora vägen.

Hennes man och 4 barn var uppe när vi kom. Jag pratade med hennes supertrevliga man på sjukhuset häromdagen. Han jobbar som ”public health officer” i Kasei, vår mest avlägsna mottagning uppe i bergen, men den här dagen hade han tagit ledigt för att ta deras yngsta dotter till BVC för vaccination. Medan han höll henne i famnen och pussade och tröstade berättade han om de många utmaningarna för folkhälsan de kämpar med där ute i de fattiga byarna. Han utbildar om hygien, family planning, missbruk, vaccinationer mm och konstaterade att man verkligen måste brinna för sitt jobb för att orka med. På helgerna håller han på med en 2-årig vidareutbildning i Kitale, snacka om ambitiöst! Desto mer att ta hand om för Caroline antar jag. Även hon är väldigt ambitiös och hängiven sitt jobb som dietist på sjukhuset och jag lär mig massor av henne, inte minst om hur patienterna har det i sin vardag.

När vi kom tillbaka till Kacheliba i natten skjutsade vi hem Collins och Hilda men sen blev Chrispus och jag fast vi grinden till vår katolska gård. Nattvakten var inte på sin post och vi fick ringa olika personer och efterlysa honom innan vi till slut blev insläppta en halvtimme senare. Lite ironiskt att Chrispus, efter att ha skjutsat hem alla, är den som får gå hem själv (han parkerar bilen vid vårt hus). Men det är som tur är bara ca 300 meter så han verkade inte bekymrad.