Epilog
Sista lördagen i Kacheliba tog Bertil och jag bilen själva över bergen till Kapenguria, planen var att handla och följa upp några patienter som jag remitterat från sjukhuset under veckan. Chrispus (vår chaufför) och Selina var på utbildning, så det var första gången vi åkte ensamma. Samma morgon hörde jag att Elvis var i Kapenguria för att vara sjukvårdare på ett halvmaraton, så när vi var klara på mataffären anslöt han och följde med oss till sjukhuset. Han jobbade där för några år sen, innan han började i Nakwijit, så han kände personalen och visste var allt låg, perfekt! Vi fick en utförlig rundtur på alla avdelningar och mottagningar, lab, etc och det var intressant att se, det här sjukhuset är betydligt större än hemma i Kacheliba, och de kan bl a göra en del operationer, men inget stort förstås.
Elvis hjälpte mig också att hitta igen mina patienter på avdelningarna. Vi fick fråga oss fram och försöka hitta rätt utifrån kön, ålder, datum och sjukdom. Vi började med mannen med huvudvärk och nackstyvhet, där jag misstänkt subaraknoidalblödning. Redan på väg till mansavdelningarna mötte vi honom långsamt gående stödd av sina tonårssöner vid vardera armen. Jag kände nästan inte igen honom, han hade åldrats typ 15 år på de här 5 dagarna och såg svag och tärd ut, betydligt äldre än sina 45 år men glad och tacksam över besöket. Vi följde med dem in till hans brits och pratade med personalen så vi fick läsa journalen. De hade fått till en lumbalpunktion och det var mycket blod i ryggmärgsvätskan, vilket stödjer misstanken om blödning, även om det förstås kan bli lite blod i samband med sticket. Nu väntade man på att familjen skulle samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna skicka honom vidare för datortomografi av hjärnan och ev operation (om det finns?!). Det är ju lite pest eller kolera att ”välja” mellan blödning eller AIDS i hjärnan (vilket var våra huvudmisstankar), men en infektion hade ju varit lättare att behandla än en blödning, även om det inte är säkert att det lyckas.
Nästa patient var pojken med misstänkt blindtarmsinflammation. Han var på barnavdelningen med sin mamma och på väg hem. Det var inget fel på blindtarmen och han mådde bra igen, utan operation.
Slutligen skulle vi försöka hitta kvinnan som jag träffat ihop med Solomon, med yrsel, känselbortfall och diabetes. Jag mindes inte hennes namn, och personalen på kvinnoavdelningen hade svårt att hitta nån patient med den beskrivningen, men till slut hittade vi henne. Jag kände nästan inte igen henne heller, men i det här fallet såg hon 10 år yngre ut! Hon var precis på väg hem med sin vuxna dotter och var strålande glad över besöket, ville nästan inte sluta kramas, kindpussas och hålla mina händer! Hennes mystiska symptom hade helt gått över, och på sjukhuset hade man sett över hennes diabetes- och blodtrycksbehandling (det hade vi kunnat göra i Kacheliba också ju), men någon röntgen var inte gjord. Det var lite oklart med tidsförloppen för de olika symptomen, men ev kunde det vara en TIA i lillhjärnan.
Vi har remitterat några patienter för DT under de här veckorna i Kacheliba, och såvitt jag känner till har inte en enda undersökning blivit av. Det är frustrerande eftersom det är en viktig del av utredningen och ger vägledning inför fortsatt behandling, och även onödigt lidande och kostnader för patienterna, som får åka den skumpiga vägen över bergen, vara inlagda på ett nytt sjukhus och kanske lägga familjens besparingar på olika insatser, och i slutänden har de inte fått bättre vård eller kommit längre i utredningen än vad vi hade kunnat erbjuda i Kacheliba.
Det sista utbildningstillfället höll på att utebli eftersom det börjat regna igen. När det regnar (vilket inte varit många gånger under våra veckor här) blir allt försenat eftersom både personal och patienter har svårare att ta sig till sjukhuset. Utbildningen ”ska” ju börja kl 0830 tisdag morgon, men det har aldrig börjat före 9 under tiden vi varit här. Nu hade ju personalen önskat tema akut omhändertagande av trauma/svårt sjukdom, men kl 0910 hade bara Chrispus dykt upp i lokalen. Jag försökte hitta blädderblock och pennor som vi köpt för ändamålet härom veckan, men inte ens på sjukhuschefens kontor fanns någon som kunde hjälpa mig. En stund senare kom Hilda och nån fler CO och jag bestämde att vi kan köra utbildning med de som är där, och när vi satte igång anslöt fler efter hand. Vi repeterade akut omhändertagande enligt ABCDE, vad man ska undersöka under respektive bokstav, vilken utrustning som behövs och var den finns, samt vad man kan göra om man hittar något avvikande hos patienten, anpassat efter de förutsättningar som finns här. Som vanligt blev jag imponerad över intresset och engagemanget i personalen! Det är ju bara några få CO och sjuksköterskor, sen är det ju dietister, administrativ personal, kuratorer, apotekskillarna etc men alla deltog efter förmåga. När vi hade gått igenom alla bokstäver var det dags att öva praktiskt. Jag hade tänkt att de skulle vara mindre grupper, men till slut ville alla vara tillsammans och vi hade ändå bara en brits, så då gjorde vi det praktiskt i storgrupp också. De fick turas om att undersöka och behandla varsin bokstav och lyckades med gemensamma krafter rädda den fiktiva patienten, bravo!
Sista veckan var det dags att förbereda för hemfärd och säga hejdå till alla nya vänner, kollegor och bekanta här. Jag letade igenom skafferiet och hittade ingredienser för att baka ett par svenska klassiker: kladdkaka och äppelpaj. I brist på vaniljsås så köpte vi vaniljyoghurt vid veckohandlingen i Kapenguria. Äpplen är ovanligt, dyrt och exotiskt här, lite som ananas i Sverige, så man kan inte köpa det på den vanliga marknaden i byn. Naturligtvis var det strömavbrott nästan hela veckan, så jag fick gå ner till prästernas hus och låna deras gasugn när det var dags att baka. Det är ju svårt att åstadkomma krispig yta på en paj med gasvärme underifrån, men bättre än inget i alla fall. Prästernas kock hjälpte mig med bakningen och ville ha mina recept. Jag förklarade ungefär hundra gånger att kladdkakan skulle vara kladdig, men det var tydligen lite för innovativt, så när vi satt och fikade med prästerna kom kocken och berättade nöjt att ”jag satte in chokladkakan i ugnen igen, den verkade inte riktigt klar”. Tack.
Avskedsfesten för våra kollegor skulle vara en eftermiddag/kväll efter jobbet och vi (jag) hade bjudit in dem till vårt lilla hus. Chrispus hjälpte till att blåsa ballonger och hänga upp i en snitslad bana från vägen, så att de skulle hitta rätt. Selina och Mary (vår hushållerska) hjälpte till att städa och duka, så snällt! Lagom tills gästerna skulle komma började det regna, och det är ju inga små duggregn här. Ett gäng hade lyckats få skjuts i bil och kom någorlunda i tid, och sen droppade folk in lite efter hand. Hilda och nån fler kom inte förrän långt efter mörkrets inbrott, så vi hade hunnit bli oroliga att nåt hade hänt henne på vägen hit. Det hade bara blivit nåt missförstånd, och pga strömavbrottet hade hennes mobil dött. Även Carro kom sent, för hon hade varit på en utbildning i Kapenguria. Fikat räckte till alla, och de tyckte det var kul att testa ”svensk mat”, men jag tror faktiskt inte de är så förtjusta i sötsaker här. Kyckling och ris är nog det som smäller högst, alla kategorier. Batterierna dog på ett tidigt stadium, efter några dagars strömavbrott var powerbanks, solcellslampor och mobiler på upphällningen, men stearinljus ger ju lite extra mysig känsla, och alla är ju vana vid mörka kvällar här. Ballongerna var väldigt poppis, och både uppblåsta och icke-uppblåsta fördelades mellan gästerna oavsett om de har barn eller inte. När alla var på plats drog Hilda och Carro plötsligt fram kläder och smycken i Pokotstil och Bertil, Chrispus jag och Collins som inte är Pokoter fick hjälp att klä upp oss. Vilken överraskning!
Sen blev det sång och dans i vårt lilla vardagsrum, jätteroligt! De hade sytt upp likadana plisserade kjolar till alla tjejerna, inkl mig, så att jag skulle ha en pokot-outfit även hemma i Sverige. Jag fick ett Kenyaarmband och de hade till och med tänkt på att fixa pärlpannband till mina systrar hemma i Sverige. Så omtänksamt!
Ja, som vanligt här så blev det inte som Bertil och jag hade planerat eller ens kunnat fantisera ihop, men en kväll att minnas för livet och ytterligare ett exempel på den fantastiska gästfriheten här. Chrispus skjutsade hem de sista gästerna och de fyllde jeepen med ballonger och läskflaskor och åkte iväg i det regniga mörkret.