ullisikenya.blogg.se - Kolerautbrott

23 Maj 2015

Kolerautbrott

Nu har det redan gått 3 veckor sen jag kom till Kenya och det betyder att det är lika länge kvar. Oj vad fort det går!

Igår morse ringde båda cheferna från Kisumu (den ena var egentligen ledig men ringde ändå!) för att berätta att det är Kolerautbrott i Siayatrakten. Redan innan jag kom hit var det kolera några mil härifrån, men nu har det alltså spritt sig. Det kanske var det jag hade en släng av häromdagen?! Jag slapp ju lätt undan i så fall, kanske tack vare att jag tagit Dukoral. Vi fick stränga order att inte äta maten på klinikerna (inte bara jag, alltså!) ute i byarna (där tillgången på någorlunda rent vatten är dålig) och att tvätta händerna efter varje patient(!). Jag vet inte hur de tänkt sig att det sista skulle gå till, eftersom det inte finns nåt rinnande vatten. Varje morgon tar vi med oss en kylväska med några PET-flaskor fyllda med filtrerat vatten, det är allt rent vatten vi har tillgång till på klinikerna. Innan vi äter är alla noga med att tvätta händerna, dvs någon häller försiktigt vatten från flaskan så att någon annan kan tvätta händerna under. Det går ju åt några deciliter (helst en liter!) per gång om man ska tvätta någorlunda ordentligt, så det går ju lätt att räkna ut att det blir orimliga mängder vatten att ha med oss, iaf i denna lösning. Jag är noga med handsprit och försöker uppmuntra de övriga att använda det också. Dock blir man mycket klibbig om händerna av gelen som finns här, så efter några gånger är man nästan mer smutsig om händerna. Jag hade som tur var med mig handsprit från Sverige, men hade jag anat att det var så här skulle jag ha tagit med mer. (Sen kan man ju fundera över rimligheten över att släpa litervis med handsprit i resebagaget ända från Sverige.)

Trots att cheferna alltså ringt flera gånger under fm med samma budskap om att inte äta maten på kliniken (när de bad att få tala med mig för tredje gången undrade jag vad det hade hänt för katastrof eftersom vi nyss talats vid, men det var inget nytt) så åt Alvan och Jotham av bönorna som serverades ur en plasttillbringare på de sedvanliga slitna plasttallrikarna. När jag påminde dem om kolerarisken blev svaret ”men jag är hungrig nu!”. Då ska man komma ihåg att de har universitetsutbildning och inom sjukvård dessutom. Jag vet inte om det är ett uttryck för riskmedvetandet i Kenya generellt eller bland unga män generellt (eller en kombination). Glädjande ville iaf byrådet att vi skulle prata om kolera nästa vecka när vi ska ha undervisning. Det är för övrigt inte bara här det är kolera:

När jag gick ut och tog lite frisk luft mellan patienterna kom en äldre herre i kavaj fram och hälsade. Han berättade att han var ordförande i byrådet och beklagade att han inte varit här sen jag började, men han hade varit sjuk. Han hade även en krämpa som han undrade om jag kunde hjälpa honom med och jag lovade att försöka. När det blev hans tur såg jag i hans lilla anteckningsbok att han var 87 år! Jag undrade om det stämde och han svarade bestämt att han minsann var född 1928! Hans problem var ont i ryggen och höften sen ett halvår tillbaka. Det hade börjat när han jobbade med att plöja åkern! Jag frågade om inte hans barnbarn kunde hjälpa honom med sånt, med de jobbade i Nairobi, bl a som läkare och på bank. Han berättade också att han brukade spela fotboll ibland. ”Ja, när du var yngre?” försökte jag, men han hävdade att han gjorde det fortfarande! Tja, vad vet jag, men om det stämmer är han nog den piggaste 87-åringen jag har träffat! Han hade iaf besvär med smärta från muskelfästet på utsidan av höften, inte helt ovanligt varken här eller i Sverige. Patienterna här har ju svårt att vila sig från sina över-/felbelastningssmärtor och vi har inga kortisoninjektioner att prova, så det är Alvedon och Voltaren som gäller. Jag har även försökt visa hur man stretchar rumpan men oftast ser patienterna ut som om de undrar om jag blivit galen. De vill ju ha en spruta! Men den här farbrorn var faktiskt villig att prova, hoppas det gör susen!

Jag har skämt bort skolbarnen på den här kliniken med att de får ballonger. Varje fredag morgon när vi kommer vinkar de och ropar "How are you, how are you?" i kör. De kan ju inte vara många år gamla men har redan börjat lära sig engelska.

Tolken på den här kliniken kom sent till mottagningen igår, först vid 10.30 (patienterna kom också sent, så det var inte hela världen). Förra veckan berättade han att han var en ”business man”. Det visade sig att han handlar med kor, lite som man daytradar på börsen. Han hade 3 kossor och det var marknad på olika ställen flera dagar i veckan. En ko kunde kosta några tusen KSH och han försökte köpa billigt och sen sälja dem en annan dag och kanske göra ett par tusen shilling i vinst. Nu hade han gått upp kl 4 på morgonen för att fixa dem i ordning inför marknaden, och han hade en kille som han betalade 100 KSH (10 kr) för att ta korna till marknaden och sälja dem (om han fick rätt pris!). Det var 2-3 timmars promenad till dagens marknad. Jag frågade med jämna mellanrum om han fått några nyheter från marknaden, men när vi åkte hem var korna fortfarande inte sålda.

Idag kommer David äntligen hit och Elekana och jag ska strax ta jeepen och åka till Kisumu och möta honom på flygplatsen. Sen ska vi åka till en nationalpark på andra sidan Victoriasjön och åka på safari. Bland annat finns det noshörningar där, vore spännande att få se! Jag mailade förra veckan och bokade rum på ett guest house i parken och det visade sig att vi får hela huset (och parken?) för oss själva!