ullisikenya.blogg.se

Häromdagen fick jag möjlighet att följa med övriga teamet när de åkte ut till en skola och föreläste. I vanliga fall gör de det på onsdagar då jag är på sjukhuset, men den här gången var det inbokat senare på em så jag kunde följa med. Det är en process att få till stånd varje bokning (iaf den första), då de först måste åka ut till respektive skola, försöka få tag på rektorn och presentera erbjudandet. Om det faller i god jord försöker man samla alla lärarna på skolan (som inte gärna lämnar sina klassrum under lektionstid, så det kan krävas att man bokar en tid och kommer tillbaka en annan dag) och presentera sig och ge förslag på olika ämnen som kan vara intressanta: tonårsgraviditeter, hygien/diarré/kolera, HIV/STI, kroppsliga och mentala förändringar under tonåren, alkohol/droger etc (lite olika beroende på om det är mellan-, högstadiet eller gymnasiet). Det är lärarna som får välja vilket ämne som de tycker är mest angeläget och såvitt jag har förstått är gensvaret varierat, en del skolor är jättepositiva medan andra tycker att det tar tid från undervisningen eller att det är olämpligt att prata med ungdomarna om ämnen som har med sex att göra.

Temat den dagen då jag var med var diarré/kolera och hygien (på förekommen anledning). När vi kom hade alla elever och lärare redan flyttat ut bänkar och stolar i skuggan under ett stort träd.

Det blir ju alltid uppståndelse när jag visar mig, särskilt med barn och ungdomar, så jag höll mig lite i periferin bakom jeepen medan resten av teamet förberedde. Några dagar innan hade de skrivit ihop ett manus och fördelat innehållet mellan sig. Även chauffören Elekana hade fått sin del att presentera (receptet på ORS/vätskeersättning att laga hemma). När alla var på plats fick även jag sätta mig längst fram med temet. Det här är nog det närmaste livet som superkändis jag kommer att komma, aldrig har jag blivit så påpassad och uttittad. Jag hälsade på alla lärarna (ett 15-tal), alla älskar att ta i hand här, särskilt med mig (eller snarare vita i allmänhet) och det kan man ju bjuda på, i synnerhet om det bidrar till att utbildningen blir en positiv upplevelse. Alla hundratals barn (åk 4-8) kunde jag förstås inte ta i hand, men vi presenterade oss i teamet i tur och ordning. Det verkar nästan som att barnen har någon reflex att säga ”How are you” så fort de ser en ”mzungo”, för jag hann knappt presentera mig innan flera av de minsta barnen började ropa, haha! Sen tog Alvan över för en inledande presentation av ämnet och jag försökte vara så osynlig som det är möjligt att vara på en ”scen” för att inte störa uppmärksamheten.

Jag blev mycket positivt överraskad över hur duktiga mina medarbetare i teamet var på att föreläsa och behålla barnens uppmärksamhet. Trots att de pratade den vanliga blandningen av swahili, stamspråk och engelska kunde jag hänga med och det var riktigt underhållande, trots ganska "torra" ämnen som utedass, handtvätt och vattenrening. Jag hade väntat mig att barnen skulle tappa fokus efter en stund men de satt stilla, svarade på frågor och lyssnade uppmärksamt. Det ingick även en del praktiska moment, som en tävling om vem som kunde tvätta händerna på mest korrekt sätt och flickor och pojkar från olika klasser deltog, sen fick resten rösta. Det gick till så att det ställdes fram en tillbringare med vatten, en balja och en flaska tvål på bordet och så fick de tvätta händerna inför publik. Alla var noga med att gnugga handflator, handryggar och fingrar, men det var först barn nr 6/8 som använde tvålen! Jag frågade Elekana och det var nog så att de inte hade sett flytande tvål förut, och då är det ju inte så lätt att veta vad man ska använda den till.

Tidsuppfattning var väl det enda som saknades i utbildningen. Teamet hade planerat att det skulle ta 45 minuter + frågor, i verkligheten tog det över 2 timmar! Det var lite väl länge för mitt tålamod, men inget annat att göra än att sitta kvar och vänta förstås. Man skulle ju kunna vänta sig att även barnen skulle bli lite rastlösa sådär sent på eftermiddagen, men det var ingen som började prata eller sprattla. De som var trötta la bara ner huvudet på bänken och vilade. Man skulle ju kunna vänta sig att bland så många barn borde statistiskt sett åtminstone några ha ADHD, men det var inget som märktes i så fall. Skolklasserna här ska vara ca 45 elever men i verkligheten kan det vara upp mot 60, på en lärare. Då kan man förstå att det är viktigt med disciplin. Det lilla jag har snappat upp av undervisningen har mest bestått i att barnen i kör upprepar olika ramsor efter läraren. Det blir väl inte mycket tid till individuell anpassning med den lärartätheten. Jag har också precis fått veta av en bekant som är lärare att de kenyanska lärarna varje år rangordnas och får pris/utmärkelser utifrån hur bra deras elever gör ifrån sig på proven (verkar vara medelresultatet som räknas).

Idag var teamet på en annan skola och pratade om ”behaviour change during adolescence”. Jag blev klar tidigt på sjukhuset pga kollegan skulle på ett möte, och även idag drog de över planerad tid med ca 1,5 timme. Det visade sig att skolflickorna (högstadiet) hade så många frågor om mens att de blev fullständigt bombarderade! Så nu har de bokat in ett nytt tillfälle om 3 v för att prata mer om mens. Det verkar inte som att flickorna har någon att fråga och behovet att få veta mer om vad som händer i kroppen och om de är normala är stort.

Mens är ett stort problem pga det är svårt att sköta hygienen, på en del skolor finns inga utedass och kanske inget vatten att tvätta sig. Bindor är nästan lika dyrt som i Sverige, så inget de har råd med ute på landet förstås. De får använda vad som finns, t ex trasor, tdningspapper, gräs etc och det är svårt att gå till och från skolan under mensen. Jag har hört att det förekommit våldtäkter när flickor har åkt mopedtaxi för att slippa gå. Istället stannar många hemma under de dagar mensen varar och det gör att de kommer efter i skolarbetet.

På olika håll i världen har det uppstått olika initiativ för att tillhandahålla tygbindor till skoltjejer (och kvinnor i allmänhet) och så är även fallet här i Kenya, dock inte så utbrett. T ex www.afripads.com och http://www.bbc.com/news/magazine-26260978?SThisFB har mer intressant info om det.

För er som undrat över sjukhuspatienterna jag skrev om förra veckan kan jag meddela följande:

Obduktionen av kvinnan som förblött efter förlossningen visade att livmodern hade spruckit. Det hade krävts en operation för att rädda henne och det finns ingen operationssal eller –utrustning på det här lilla sjukhuset. Min kollega (som vill fortsätta med specialisering till kirurg eller gynekolog) lobbar för att få en op-sal, men det går trögt.

Den lilla babyn med lunginflammation tillfrisknade och kunde återvända hem efter några dagar. Nebulisatorn krånglar fortfarande.

Idag var det strömavbrott på sjukhuset, sen igår kväll då det stormade och regnade. I Siaya och stora delar av byn där sjukhuset ligger kom strömmen tillbaka redan igår kväll, men inte till sjukhuset. Min kollega hade ringt upprepade gånger till elbolaget och påpekat att det är viktigt att med el för att bedriva sjukvård, att vaccinerna behöver hållas kylda, apparater fungera osv, men så länge jag var kvar blev det ingen bättring. Nej, de har ingen reservgenerator.

Idag tog vi ambulansen till den privata kliniken igen, för att göra ultraljud på en tjej som hade fått ett tidigt missfall. Jag tog en bild på prislistan som stod på en stor skylt i trädgården utanför, där de betonar att det krävs att patienten samarbetar för i princip alla åtgärder. Kanske nåt att ta efter i Sverige? När jag tagit bilden kom en man med raska steg och undrade vad jag var för nån och var jag kom ifrån och informerade att det var förbjudet att fota! Jag förklarade att jag var från Sverige och bara fotat skylten. Han bad mig följa med till kontoret (ville säkert bli mutad eller nåt), men min kollega kom precis ut så vi hoppade in i bilen och åkte. Så titta med anddakt: