ullisikenya.blogg.se

Bland det bästa med Kacheliba är soluppgångarna. Både Bertil och jag brukar ta en morgonpromenad i gryningen då färgerna är som starkast på himlen och enda stunden på dagen som det är svalt och skönt. En stund senare kommer de första solstrålarna över bergen och byn vaknar. Omgivningen här med berget och floden är väldigt tacksamma för fotografering så det blir några nya bilder nästan varje dag, haha! Det finns några få vägar att gå längs, eller så kan man gå utmed floden, upp eller runt berget, fast min favorit är egentligen att bara gå rakt ut på savannen. Det finns (i princip) inga farliga djur, det går inte att gå vilse eftersom det finns så tydliga landmärken och det går att variera i oändlighet, alltid hittar jag nåt nytt.

Det är fler än vi som är ute på morgonen, de flesta har dunkar av olika storlekar för att hämta vatten i floden eller vid nån av pumparna, andra är på väg till jobbet, morgonbadet eller bara ute och promenerar. Vid det här laget känner de flesta igen oss och det blir inte lika mycket uppståndelse, man kan bara hälsa eller vinka och gå vidare. Ibland kommer nån och vill prata lite, t ex igår hamnade jag på samma stig som en kille som visade sig vara polis på polisstationen, som ligger på andra sidan om berget från oss. Häromdagen så var det faktiskt nån fler än jag som var ute och sprang också! Men det går inte att vara anonym här, det verkar som vartenda steg vi tar observeras. I torsdags när jag kom till sjukhuset så mötte jag sjukhuschefen och snackande lite med honom. ”Jag hörde att du var ute och sprang imorse” sa han, vilket förstås stämde, och inte ens en timme hade passerat!

På sjukhuset är morgnarna ofta ganska lugna, men någon-några dagar i veckan är det nåt akutfall som väntar på oss. Det är inte lika muntert, så den som känner att den inte vill riskera att få sin dag förstörd får fundera över om det är värt att fortsätta läsa längre än hit. (Jag vill förstås inte förstöra dagen för nån, men jag vet att många läsare är intresserade av de medicinska fallen vi ser här och förutsättningarna för arbetet.)

En av de första dagarna vi var här kom vi till sjukhuset som vanligt, och medan jag väntade på att Selina skulle plocka med sig vacciner till dagens BVC-mottagning så hängde jag med Bertil och CO som kallats ner till barnavdelningen. Där låg en 8-årig flicka i sin mammas knä och kippade efter andan. Hon fick använda hela kroppen för att andas och andades snabbare än ett andetag i sekunden. När vi lyssnade på hjärtat hördes ett starkt blåsljud över hela bröstkorgen. Det var uppenbart att hennes hjärta hade så dålig pumpförmåga att hon inte fick ut nåt syresatt blod i kroppen, och sådär ansträngt orkar man ju inte andas hur länge som helst… Mamman berättade att flickan blivit sämre de senaste 7 månaderna och de hade sökt sjukvård vid upprepade tillfällen, men det fanns inte så mycket att göra. Bertil gissade att hon hade fått reumatisk feber, då en obehandlad halsinfektion sprider sig till hjärtklaffarna så att de förstörs och hjärtats funktion att pumpa ut blodet i kroppen sätts ur spel. Enda behandlingen skulle vara en operation där man byter klaffar, eller om hjärtat skadats så mycket över tiden, en hjärttransplantation, och såna avancerade operationer görs nog inte i Kenya. Och familjen skulle ändå inte ha råd. Flickan remitterades vidare till Kapenguria, så vi slapp i alla fall se henne ligga och kippa återstoden av sitt liv. (Nu behöver ni INTE få panik nästa gång ni får ont i halsen, för de streptokocker vi har i Sverige är inte lika elakartade, vi har god tillgång till penicillinbehandling i de fall det behövs och den här komplikationen är väldigt ovanlig https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/08/28/farre-dor-av-reumatisk-hjartsjukdom/ )

Samma morgon hade det även kommit in en trafikolycka, så vi gick upp till mottagningen. På britsen längst in i hörnet på vårt trånga mottagningsrum, som utgör akutrummet här, låg en man i 20-årsåldern som hade ramlat med sin cykel på morgonen. ”It seems we’ve lost him” konstaterade den CO som var i tjänst, eftersom patienten inte levde längre, precis när vi kom in genom dörren. Det syntes inga yttre skador, men COn sa nåt om multipla revbensfrakturer så man kan ju spekulera kring punkterad lungsäck, inre blödningar och/eller skallskador (ingen har cykelhjälm här). Vilken himla otur att cykla omkull så illa att man dör, kanske på väg till jobbet på morgonen! Efter det har jag identifierat ett antal väldigt branta/djupa/steniga diken här kring byn.

Akuta allvarliga infektioner ser vi också då och då. Förra veckan kom en ung man instapplande stödd på sin bror på mottagningsrummet när vi höll på att förbereda för dagens arbete. Han kraschade på britsen och sen orkade han typ inget mer. Hilda undersökte och kände igen symptomen och när provsvaren kom kunde vi konstatera att vi hade ett fall av allvarlig akut Hepatit B. Det är ganska ovanligt att man blir så sjuk av den infektionen, men det finns behandling med nåt antiviralt medel som jag aldrig hört talas om. Jag läste på lite och i Sverige rekommenderas att patienter som är så dåliga vårdas på ett ställe där det finns möjlighet till levertransplantation. Ja, det blir ju knappast aktuellt här. Dock är Hepatit B extremt smittsamt, och vi behövde isolera patienten för att skydda övriga patienter som ev inte haft infektionen redan eller var vaccinerade. Vi funderade på olika alternativ och diskuterade med sjukhusledningen, men det bästa som gick att uppbringa var att lägga honom i ett hörn bakom en skärm på avdelningen. Väldigt otillfredsställande förstås, men eftersom han var så halvt medvetslös av sin infektion spred han ju i alla fall inte så mycket kroppsvätskor omkring sig. Det verkar som alla i personalen är vaccinerade sen det var ett hepatitutbrott förra året, men t ex Collins hade bara fått en av tre sprutor, så han fick skynda sig att ta den andra.

Dagen därpå kom en till kille med svår hepatit, med gula ögon och stor gravidmage pga fullt med vätska i bukhålan. Han hade fått ett navelbråck pga trycket inifrån buken och när han satt bland alla andra patienter i ”väntrummet” gick det hål och han började läcka! Det rann ut några liter smittsam vätska från hans navel(!) och han fick snabbt flytta sig till under nåt träd en bit bort och nån i personalen fick ta på sig skyddsutrustning och sanera. En stund senare dök även hans bror upp, även han med stor gravidmage full med vätska. Hilda har växt upp här och har stenkoll på allt och alla, och hon visste att den här familjen kom från ett område närmare Uganda och egentligen hörde till ett annat sjukhus på andra sidan gränsen. Vi har ju uppenbarligen begränsade resurser att ta hand om dem, och nu verkar det ju vara en hel epidemi med Hepatit B på gång! Det är ovanligt att bli såhär sjuk, så på varje svårt fall måste det gå runt många som bara är lite halvsjuka, men lika smittsamma. Hilda var väl den som snabbast insåg orimligheten och påpekade för sjukhusledningen igen att vi inte kan ha hepatitepidemin här (Collins är den snällare typen som gör sitt bästa för att hjälpa exakt varenda patient som kommer). Till slut satte Hilda ner foten och ringde och pratade med nån motsvarighet till hälso- och sjukvårdsdirektören, och undrade hur länge de hade tänkt vänta tills de drar igång en vaccinationskampanj i befolkningen. Vilken stjärna, ni fattar kanske vilken förmån det är att få jobba med de här två! Senare på dagen skickade landstingsledningen även en transport så vi kunde skicka de 3 hepatitfallen till Kapenguria. Nån dag senare fick vi höra att den sjukaste killen, som kommit först, hade dött när de kom fram.

En morgon låg en medelålders kvinna utslagen på akutbritsen när vi kom till jobbet. Hon hade HIV-behandling och nu hade hon fått lunginflammation, extra allvarligt när man har HIV förstås. Det har hänt en del på HIV-fronten har jag insett, sen jag läst om det på läkarutbildningen och diverse tropikmedicinkurser mm. Både utredning, behandling och prognos har blivit bättre och de CO som jobbar här har lyckligtvis stenkoll i och med att det är så vanligt. Där har jag inte så mycket att bidra med, utöver möjligen att tänka brett och på andra aspekter av patientens hälsa. Vi kopplade in HIV-teamet, som är superbra här, och gav henne behandling för lunginflammationen. Redan nästa dag satt hon upp och var uppenbart piggare, och sen har hon fortsatt bli bättre under veckan. Ni kanske minns vattkoppspojken jag skrev om tidigare? Det visade sig att det är hennes son! Nu är de båda mycket bättre tack och lov. När HIV-teamet ville testa alla syskonen i familjen (de andra är tonåringar-vuxna) blev problematiken med stigmatisering av HIV-sjuka väldigt tydlig. Döttrarna som var kvar i byn hade blivit helt utfrysta, de andra barnen fick inte leka med deras barn och grannar sa åt dem att flytta. Syskonen ville därför inte bli testade för HIV enligt den kortsiktiga principen att det är bättre att inte veta, för då vet ingen annan heller. En av döttrarna hade dessutom slängt mammans behandlingskort/journal och mediciner! Det blev ett digert arbete för HIV- och tuberkulosteamen att försöka härleda hur lång behandlingen hade kommit och hur planeringen ser ut. Och även att övertyga patienten om att faktiskt fortsätta behandlingen, när hennes familj är så emot det!

Men det är inte bara hemskheter på morgnarna, imorse så för-rondade Collins och jag på barnavdelningen där vi hade lagt in ett par pyttebabysar dagen innan (jag skulle ut med jeepen så var inte med på vanliga ronden). Den ena är bara en månad gammal och kom pga undernäring och diarré, svårigheter med amningen. Nu har den fått väska mm, är piggare och ska få hjälp av dietisten innan hemgång. Den andra är 2 månader gammal men född 2 månader för tidigt (bara 1,5 kg!), så nu är den ju egentligen fullgången. I förrgår kom mamman pga den hade feber och svårt med andningen. Jag blir alltid extra försiktig när det kommer såna småttingar, i Sverige är det ju inget vi sköter på vårdcentralen utan de ska till barnläkare som är specialiserad på nyfödda och förtidigt födda. Här gör man ingen skillnad på om man är 2 dagar eller 2 år gammal och Hilda brukar reta mig för att jag nojar. ”Du ser väl att babyn mår bra, det är ju bara lite feber”, medan jag har katastroftankar om läskiga navelinfektioner och annat hemskt. Hittills har det gått bra och även vår lilla prematur har blivit frisk efter nån dag med penicillin.

En av fördelarna med det här jobbet är att man får gulla med bebisarna även som Mycket Seriös och Professionell Överläkare, det ingår ju i undersökningen för att bedöma allmäntillstånd och motorisk och social utveckling! Det gäller att ta vara på de stunderna, för här ingår det att hjärtat både krossas och smälter några gånger om dagen.

Imorse var det dags att säga hejdå till Hilda och Collins, som avslutat sin 10-dagarsperiod och nu är lediga i 10 dagar. Collins åker hem till sin familj, men Hilda bor som tur är i byn så vi kan nog ses lite ändå till veckan. Istället kommer 2 andra CO som jag ska jobba med på sjukhuset nästa vecka, hoppas det blir lika kul!